Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Arnold Ljungdal: Replik till Vilhelm Moberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REPLIK TILL VILHELM MOBERG
Men om det argument som enligt Moberg avgjorde
valet alltså lyste med sin frånvaro, så var det en annan
synpunkt som så mycket kraftigare underströks i
debatten. Den formulerades kanske klarast av Gustaf
Hellström (jag citerar Henrikssons mönstergilla
referat i Dagens Nyheter): "Att hr Ljungdal underskriver
en adress till Sovjet och även överlämnar den är hans
ensak. En annan sak är om författarföreningens
ordförande bör förekomma i sådana sammanhang." Och
i exakt samma anda uttalade sig Harry Martinson, om
vars inlägg Dagens Nyheter skriver: "Bäst
karaktäriserades nog vad valet egentligen gällde av Harry
Martinson, som sade att han var god vän med bägge
kandidaterna, men att om en personlig politisk
meningsyttring görs av hr Ljungdal, så underlåter
moskvaradion inte att omtala att han är den svenska
författarföreningens ordförande."
Så långt värdet av Mobergs försäkringar att valet
inte hade det bittersta att göra med sovjetadressen och
dess överlämnande. Men saken har även en annan sida
som jag i korthet måste dröja vid, nämligen frågan
om innehållet i mitt interpellationssvar i fallet Eyvind
Johnson. Moberg anför på den punkten en passus ur
föreningens protokoll — ett protokoll som jag varken
godkänt eller ens sett innan det kom i tryck -— enligt
vilken jag på styrelsens vägnar förklarat att den inte
lägger sig i medlemmarnas enskilda angelägenheter,
ooh han sluter därur att jag velat reducera den för
föreningen så ytterst viktiga yttrandefriheten till en
"författarnas privatsak". Nu har jag redan tidigare
haft anledning att påpeka för Moberg det lindrigt sagt
otillfredsställande i protokollets formulering. Men den
gången hade jag bara mina egna anteckningar att falla
tillbaka på, och så kom påstående att stå mot
påstående. Sedan dess har jag emellertid — med Mobergs
vokabulär — "fått min uppmärksamhet fäst" på ett
referat i Stockholmstidningen för den 29 november
som i varje fall något utförligare än protokollet anger
vad saken rörde sig om (som regel refererades mötet
annars inte i pressen):
"Arnold Ljungdal, föreningens viceordförande,
påpekade att föreningen som sådan aldrig gjort några
politiska uttalanden, och han erinrade om att Moberg
själv en gång var bjuden till diktarhemmet i
Warne-münde som nazisternas gäst och den gången inte fann
sig föranlåten att protestera. Mobergs interpellation
har tydlig adress, och hr Ljungdal ville erinra om, att
om det var en grupp svenska författares
sympatiyttring vid en viss stats jubileum (sc.: som föranlett
den), så var det en sak av privat natur som föreningen
inte hade någon skuld i."
Det är förvisso inte särskilt lysande som stilistisk
prestation men på en punkt ger referatet åtminstone
klart besked: det visar att det inte är yttrandefriheten
som jag betecknat som en författarnas privatsak utan
olika former av politiska opinionsyttringar inom
föreningen. Tillfogas bör att jag självklart — i likhet med
så gott som samtliga senare talare i debatten —
underströk att radiotjänst redan innan saken kom till
allmänhetens kännedom avvisat den ryska inviten, varför
ett eventuellt ingripande från styrelsen endast skulle
ha haft karaktären av politisk manifestation: det var
just med anledning därav som jag framhöll att
föreningen som sådan tidigare avhållit sig från dylika
uttalanden. Den saken framgår inte direkt av
Stockholmstidningens referat men har påpekats av Viveka
Heyman i den annars föga sovjet- eller
ljungdalssympati-serande tidningen Arbetaren som efter en
undersökning av vad som förevarit skriver i en kommentar till
det av Moberg citerade protokollsutdraget:
"Hade Ljungdal sagt något så dumt, så hade det
givetvis varit djupt betänkligt både för hans egen del
och för styrelsens. Emellertid försäkras det av flera
tillförlitliga personer som var närvarande att Ljungdal
svarade det som varje förnuftig människa måste ha
svarat i hans ställe: att föreningen inte hade något
skäl att blanda sig i det eftersom radiotjänst aldrig
hade tänkt följa den ryske ambassadörens lilla
älskvärda anvisning. Om protokollet sedan är illa fört
(något mycket vanligt vid alla sammanträden), så är
det ju beklagligt. Beklagligt är också att Moberg har
så dåligt minne att han inte alls kan komplettera
protokollets ord med vad han själv hörde."
Men vartill ytterligare citat. I själva verket räcker
det med att pröva den mobergska historieskrivningen
med avseende på dess inre samstämmighet för att
konstatera att det hela inte går ihop. Man må betänka
situationen. Där skall jag vid ett
föreningssammanträde på den samlade styrelsens vägnar och utan
protest från någon enda av dess medlemmar -— på den
punkten ljuger inte protokollet — ha deklarerat att
styrelsen för sin del blankt struntar i yttrandefriheten
och betraktar den som en "författarnas privatsak".
Trots detta finner Moberg och hans meningsfränder i
valnämnden det helt och hållet i sin ordning att
styrelsen i dess helhet kvarstår och nöjer sig med att
föreslå Gunnar Beskow till ordförande först sedan
Fredrik Ström i sista stund undanbett sig omval. Och
inte nog med det: när majoriteten av den styrelse
som enligt Mobergs uppfattning på det mest flagranta
sätt satt paragraf 1 i föreningens stadgar ur funktion
sedan avgår, så vädjas det från oppositionens sida på
det mest enträgna sätt att vi skall stanna kvar och
fortsätta med vår föreningsskadliga verksamhet.
Nej, det går alldeles bestämt inte ihop. Vilhelm
Moberg får vara god och hitta på en mer vattentät historia
innan han nästa gång trummar samman samtid och
eftervärld för att demonstrera sitt fläckfria moraliska
skjortveck. Arnold Ljungdal
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
