Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Otto Karl-Oskarsson: Broderskap. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTTO KARL-OSKARSSON
baskade jordlapp. Vi kunde ha haft det bättre
på alla andra håll.
— Hur hänger det ihop med ungarna, sa
jag!
Hon svalde nog. Hon svalde visst nån groda
som det såg ut. Och opp från soffan kom hon
flaxande, ett enda frodigt gung.
Han hade ju inte fått något svar ändå. Han
hade ju frågat men inte hört något svar. Då
var det väl inte lönt att fråga heller. Så tänkte
han, det syntes på nävarna som platt åkte
i bordsskivan och på fingrarna som rätnade
och blev slaka.
— Nä, det är då sant. Hur ska du kunna
veta det, när ingen vet ett dugg... — det lät
som tomt och tyst i huset, som att alla lyssnade
och tänkte efter eller som att ingen tänkte eller
lyssnade alls — ... och kan nån fan tro bra
ändå. Ska jag kanske sitta här och jollra med
barnen, då timret vimlar i brötar kring hela
älven. Ska j ag sitta och bena braxen och vakta
så att ungarna inte sätter ben i halsen. Mina
ungar och hanses ungar om vartannat va?
Där kom han i dörröppningen. Hög haka,
en riktigt hög flottningsförmanshaka, och
kragen rådde väl för somt. Han måste väl gå
med hög haka för att inte skrynkla kragen.
— Jodu, du som är bas för några man, nu
är det allt lika så bra att du tar hand om det
här. Du har ju ämbete, och du har ju lika stor
rätt till kåken — och kvinna och barn lika
mycket som jag. Så bara du bättrar på kåken
lite -—• jaa, rödfärga den åtminstone, så
stoppar den bättre mot rötan — så får du det ju
hyggligt. Så får väl jag försöka fara ut och
se efter, om jag kan hitta nånting åt mej.
Han tittade.
— Vafan är det här att gaffla om?
Var han också arg. Var det kanske han som
skulle vara arg.
— Bevisa att jag har hållits med käringen,
bevisa bara — nä, det kan inte ens hon bevisa,
och vad är det här då egentligen att språka
om. Har jag inte hjälpt till kanske — jaa,
hjälpt henne med pengar, fråga henne bara —
och bjutt dej jobb åt oss. Och har jag inte
försökt vara som en bror åt dej kanske, fast
du inte vill ta emot av mej. Så vad är det då
att gaffla om egentligen?
Det hängde i luften. Det hängde nånting
i luften.
— Är det kanske du som ska gaffla då. Nä,
man skulle väl vara en stock i väggen, och
du försökt vara som en bror... — opp från
stolen, ingen tid att mjuka opp knälederna här
inte, och ingen tid att ta steg ens, utan bara
rakt fram — ... nä, förbanne mej, nu tar jag
Långholmen!
— Jotta! Siri hann kanske inte ropa,
åtminstone hann nog ingen höra henne, innan
farstun var tom. Hon fick stanna vid soffan,
klunkande på flaskans sista skvätt, och titta
ut genom fönstret. Där ute såg hon inte solens
drällande klick, inte vikens tändstickor till
timmer och inte gräsets stickande grönska,
men hon såg två karlar storspringa över gärdet
neråt haghörnet. Ernst i skjorta och slipover
hoppade nyss över hagen nere vid kolbottnen,
men Jotta hoppade strax efter. Och sen for
båda två in mellan storbjörkarnas grönska så
det kvistade.
— Varför ska det vara så här? Hon hyade
och klunkade med händerna oppemot hjärtat.
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
