Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Arvid Brenner: Din nästas ansikte. En studie i människogestaltningens problematik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVID BRENNER
varandra och de längtar efter att få hysa tillit
till alla. Det är de äkta människorna. Och de
är mycket sällsynta ibland oss. Vi känner alla
igen dem, när vi möter dem — antingen vi
nu reagerar med oro eller motvilja eller med
en känsla av befrielse, beroende på hur pass
villiga eller ovilliga vi är att ge upp våra
förskansningar. Men inom varje människa, som
ännu inte fullkomligt har dött den inre döden,
finns en längtan efter äkthet och tillit. Alla
barn är äkta och tillitsfulla så länge de är
små — innan de undan för undan maskeras
och förgiftas av en sjuk omgivning. Men
bakom masken finns längtan kvar — ofta
omedveten, förnimbar bara som en molande
ångest eller tomhet. Människoskildringens
uppgift tycks mig vara att avlägsna denna mask —
inte att triumferande slita av den med ett
effektfullt ryck, utan att varsamt och sakta
lossa på den och genom lager på lager av
förställning eller hyckleri tränga in till den
levande kärna som kan finnas kvar. Detta låter
kanske som beskrivningen på en operation —
men alltsammans, den inlärda rollen och
lögnen innanför och den djupaste våndan kan
ju för den lyhörde uppenbara sig i ett sällsamt
samspel i snart sagt vilken vardaglig situation
som helst.
Bakom all dikt ligger väl — bland annat —
en eller annan plåga. Hos mer än en författare
har kanske den ursprungliga, impulsgivande
plågan varit upptäckten att hans omgivning
levde på osanna eller orealistiska värden, att
hans närmaste bar mask för ansiktet. Man
upptäcker alltid med sin känsla innan man gör
det med förnuftet. Själv minns jag att jag en
gång i sjuttonårsåldern skrev en novell om ett
barn, som lämnades i sticket av en skenbart
alltigenom god kvinna, därför att barnets
nersolkade verklighet hotade hennes på
konfirmandaktiga renhetsföreställningar baserade
sinnesfrid. Inte förrän några år senare förstod
jag, att jag i den där goda kvinnan försökt
ge ett koncentrat av det i min omgivning jag
dunkelt revolterat mot — en högspänd
idealitet, som ville vitmena tillvaron, som trodde att
barn var små änglar och automatiskt skulle
växa upp till någon sorts ljusets riddare, som
med milt våld drev barnen till spel och
förställning, därför att den vägrade att se deras
verkliga konflikter och svårigheter. Allt
avslöjande sker väl till en början i stark affekt,
med en aggressivitet som underblåses av
skuldkänslor — först sen man nått ett visst mått
av personlig befrielse, lär man sig se det
hjälplösa hos dem som inte hjälpte, och ens främsta
drivkraft vid uppröjningsarbetet blir att söka
det förborgade positiva var det än finns. De
senaste årens händelser har förvisso
tillhandahållit författarna andra och mera skrämmande
företeelser att avslöja än det milda tvånget
eller den vita lögnen. Men det är möjligt, att
det härvidlag finns dolda samband, som
behöver utredas. Och den förvanskade idealiteten
i olika former, missbruket eller snedvridningen
av människans strävan efter något bättre, de
hör i varje fall till de eviga ämnena.
Det talas ofta om att den moderna
litteraturen blottar för mycket, att dess hänsynslösa
nakenhet verkar nedbrytande. Sanningen är
snarare att den ännu inte är naken nog — att
ytterligare mycken hemlig plåga och svaghet
måste uppenbaras och erkännas innan vi har
lärt oss inse att vi alla har det svårt. Den
insikten kan aldrig vara annat än till hjälp: vi
lever i alltför hög grad som varandras änglar,
för att citera Lars Ahlin, vi trycker ner
varandra genom att låtsas vara bättre och starkare
och klokare än vi är. Nej, inte har vi gått föl
långt i psykologisk realism. Och kan heller
aldrig göra det.
En annan tendens inom den moderna
litteraturen däremot skulle man kanske med fog
kunna känneteckna som beklaglig: att
åtskilliga av de intressantaste och mest brännbara
böckerna klätts i en form, som gör dem
tillgängliga endast för ett kräset fåtal. Den
förklaring som ofta lämnas är ju den att vår
nutidsverklighet är så hopplöst splittrad, att
den inte längre kan skildras i enkla och klara
ord. Och det är ju visst och sant, att vår
500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
