Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Erik af Geijerstam: Rabbe Enckells lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIK af GEIJERSTAM
är betingad av intensiteten i upplevelsen. Det
är de skärpta sinnenas upplevelse, som orsakar
ett tillstånd av ny förbindelse med
yttervärlden.
Gärna vill man sätta detta i samband med
att Enckell är målare. I sin första prosabok,
"Tillblivelse" (1929) har han återgett det
sinnestillstånd av överretad känslighet som
föregår färgskapandet.
Utan tankar, med susande hjärna och bedövade
nerver står man där paralyserad av solens nästan
lodräta strålar, stirrar på potatisåkerns häftiga grönska
som en mätt tjur i båset. Det stiger en som en stark
blodvåg åt huvudet — där står mitt uppe på krönet
två gamla kåkar, mörkröda, de gå nästan i svart som
gammal blod, hettan slår ut från väggarna, de kan
när som helst antändas som guttaperka med en sakta
väsande vit låga. Ett lågt vindsfönster ser ut som en
redan kolnad fläck. Ögat kastar sig över det
vit-rappade huset till vänster för att finna svalka men
studsar bort från den bländande väggen som för
själva solen. Marken häver sig obarmhärtigt rakt in
i himmeln som flämtar i blågrönt och violett. Bak
husen reser sig klockstapeln med skiffertak, neutral
i färg som om där i höjden funnits något underbart
svalkande draghål, fritt och ensamt.
"Vårens cistern" (1931) är Enckells första
konstnärliga märkespunkt. Men en stor del av
dikterna här hade redan publicerats tre år
tidigare i den för modernismens historia så
märkliga tidskriften Quosego, där de flitigaste
medarbetarna utom Enckell var Björling och
Diktonius. Erik Lindegren har karakteriserat
"Vårens cistern" som skriven i ett slags
feriestämning, härvid syftande inte bara på den
fria poetiska formen och det originella
motivvalet utan också på den stämning av lekfull
och naiv naturupplevelse, som genomströmmar
dikterna.
Första sommarens kalv ser med blanka ögon jorden.
I hans stora svarta öga simmar molnet och vattu-
bäckens skum
och vårens färglösa mygga flyr ur björkens gröna
blad
att spegla sig däri
som var det ett av skogens blinda vatten.
Denna dikt är så intensivt iakttagande, att den
uppnått vilan i den värld som helt är
motståndslöst skeende: att se, att spegla. Öga och
vatten, seende och blind, man finns till i en
värld med hemliga förbindelser och ny
beröring. Avstånd upphör, moln och mark
förenas. Och så till sist är det en målare som
skrivit dikten. Kan man skildra något med
synligare färger än när det talas om "vårens
färglösa mygga".
"Tonbrädet" (1935) innebär en
konstnärlig fördjupning. "Vårens cistern" hade som
helhet varit mer trevande och haft mer av
experiment i sin formsträvan. Där fanns också
mycket av ungdomlig opposition och behov att
visa upp ny kunskap och ny syn. "Tonbrädet"
är som helhet mer sluten i sig själv och
intensiv. Det finns intet annat än strävan att återge
stunden, ögonblicket, att göra synligt: mörker
och ljus, fågelsång och regn. Det obetydliga
och triviala återfår sin elementära betydelse
och friskhet. Den lilla flickan, som gör sin
kvällstoalett för att krypa i säng, får hela
sin varelse förbunden med plantlivets eviga
skeende:
Du tvättar ditt lilla ansikte
som blomstrar upp
för handdukens sträva gnidning
och doftar som en nyss skuren rättiksskiva.
Dina två flätor
virade om hjässan samman
till en liten kupol,
en gyllenbrun lök
som snart flagar av sig,
strör sina blad
kring läpparnas friska slummer.
Det är en dikt som förenar antikens plastiska
klarhet och lycka inför det skådades
avgränsade linje med den känslighet för sinnevärldens
förgreningar och sammanhang som tillhör vår
egen tid.
Beundransvärda och i sitt slag enastående är
dikterna om fågelsången, där ögats och örats
vittnesbörd vävs samman, där ljus och ljud
blir en enhet, en samtidig upplevelse:
En fågeldrill flyger
som en slungad svirvel över vågor.
Ett stänk av morgonblänkets bladguld
kring yrande rotation
spunnen ut
ända in i försvinnandets fiber.
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
