Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Erik af Geijerstam: Rabbe Enckells lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBE ENCKELLS LYRIK
Tonen, ljudet är det rörliga elementet, som
föds och växer fram, förstoras till sin förening
med ljuset och sedan åter sjunker tillbaka till
tystnaden, till det åtskilda.
I denna diktsamling bekymrar sig inte
Enckell längre om att hans ämnessfär kan
förefalla begränsad. Tidigare hade han ett
behov att försvara denna konstnärliga
position, där blott "miniatyrpoesi" kommer till.
Nu bärs dikterna fram av en inre visshet om
det gränslösa i upplevelsen. Skärpan i
sinnesförnimmelserna, råmärkena för förmågan att
iakttaga flyttas längre och längre — skapar en
klangbotten av obegränsning (för att nyttja
en björlingsk term). Härigenom blir man
också starkt medveten om att harmonin, den
lyckliga jämvikten blott är hårfin balans, att
något finns till som kan rubba och kasta
omkull.
Senare (1942) skrev Enckell om denna
diktsamling:
I Tonbrädet har jag gett något av lyckotillståndet
som sådant, oagitatoriskt, blott i föreställningarnas
renhet. Där finns en saklig poesi som är i själva
tillståndet. Vi tvingas uppleva det elementära
lyckotillståndets katastrof i människan. Poesin som tillstånd
övergår till poesin som längtan.
Hur ofta skall jag vända
till dessa minnen!
Känna kvällen mättas
av druvblå tyngd.
Den fallande solens blod
syrligt som granatkärnor.
I denna dikt, "Siena" i "Tonbrädet", har ett
annat perspektiv uppstått — den direkta
kontakten med nuet är bruten, det är
minnesdjupet, det förgångnas perspektiv som lever.
Tungan på vågen har slagit över! Något har
sjunkit undan och gått förlorat, längtan efter
att kalla tillbaka, att återfinna, skräcken över
den växande klyftan, som tidsperspektivet
skapar, allt detta bildar avslutningen på
"Tonbrädet". Långsamt börjar sökandet efter nya
symboler för detta livsinnehåll. Det blir en
befrielse att återfinna sin egen livssituation
långt i det förflutna, i mytens värld. Det
sönderbrutna lyckotillståndet, den annalkande
katastrofen, smärtan över förlusten och de
maktlösa försöken till återvinning, till
återförening utgör de följande årens personliga
bakgrund. Sin konstnärliga utlösning har den fått
i diktsamlingen "Valvet" (1937) och i
versdramat "Orfeus och Eurydike" (1938). I båda
dessa verk liksom i sista avdelningen av
"Tonbrädet" är det grekiska mytologiska gestalter
som växt samman med den personliga
upplevelsen. I den mån läsaren inte har kunskap
om den mytologiska värld, där Enckells dikter
nu söker fästepunkter, måste många lyriska
dikter och framför allt det antikiserande
dramat bli en halv konstupplevelse. Men här
som så ofta annars är det den omedelbara
skönhetsupplevelsen i bilder och klanger, som
kan tvinga läsaren att tränga vidare, att själv
leva sig in i myterna. Enckell har i en tillfogad
not i "Valvet" yttrat sig om sin användning
av de antika myterna som symboler:
Man frågar sig kanske varför jag använt mig av
så långsökta antikiserande bilder, vilka måste förbli
dunkla eller ofattbara för en modern läsare. Svaret
är: min kärlek till myternas djupa mänsklighet och
en önskan att förmäla personlig erfarenhet med deras
objektiva form och djupa sanning. Har diktaren ej
rätt att välja klangerna där de möta honom
fulltonigast?
Vad som drivit Enckell liksom många andra
moderna diktare till den antika mytvärlden är
alltså inte bara dess plastiska skönhet utan
även dess kraft att skapa psykologiska
perspektiv hos människan.
Myten om Demeter och hennes dotter
Perse-fone är central i Enckells diktning.
Demeter-Ceres, fruktbarhetsgudinnan, blev frånrövad
sin dotter Persefone. Så snart hon saknade
henne, antände hon facklor att lysa sig med
om nätterna och unnade sig ingen vila utan
sökte natt och dag sin dotter överallt både på
jorden och havet. Till slut fick hon
underrättelse om att Pluto, underjordens gud,
bortrövat Persefone. Hon blev då så uppbragt, att
hon lämnade Olympen och begav sig till
Eleusis. Men genom hennes frånvaro utbröt
503
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
