Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Carl-Erik af Geijerstam: Rabbe Enckells lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL-ERIK af GEIJERSTAM
den svåraste hungersnöd över jorden och Zeus
kunde inte genom några skänker förmå henne
att återföra fruktbarheten: hon återfordrade
endast sin dotter. Hermes avsändes och
hämtade Persefone tillbaka till hennes mor. Men
dottern måste återvända till underjorden. Ty
enligt ödets vilja fick hon endast kvarbliva
hos sin mor, ifall hon inte ätit något i Hades.
Men innan Pluto lämnade henne ifrån sig,
hade han övertalat henne att äta några kärnor
av ett granatäpple. Hon måste således
återvända till Pluto. Likväl beviljade henne Zeus
att om hon endast tillbragte halva året i Hades
skulle hon få vara andra hälften under solen
hos sin mor.
Denna myt har sin djupa samhörighet med
fruktbarhet och årstidernas växlingar och var
ett av ursprungen till de eleusinska
mysterierna. De två gestalterna, modern och
dottern, har var för sig fängslat Enckell. Den
brutna kontakten med ett lyckligt nu, en del
som rycks ifrån en, den dova smärtan och
det fruktlösa sökandet efter det förlorade, allt
detta har tagit form i Demeters sökande efter
dottern.
Hjärtats sökande fackelsken förlorar sig alltid
i det tunga mörkret! när tiden är inne —
Vad som fängslat Enckell i Persefones öde
är att hon måste tillhöra två världar, slitas
mellan jordelivet och Hades, mellan växande
och förgängelse. Det är jubel över hennes
återkomst, men själv bär hon med sig minnet
från skuggvärlden, från det mörka ursprunget.
Luftigt i böljande lin och i matta, immande smycken
som av en bleknande hinna daggen skyles i gräset
står hon tillbaka ännu skyggt sökande stödet av
vagnen —
kransen av vitnande blåklint smeker i fläktar kring
pannan.
Morgonens bådande röster och susande Demeters
riken
storma förgäves emot för minnet av misströstans
dagar.
Hades’ gåva ångestens tyngd gav åt domnade lemmai
och av livet en hälft — blott trolösa drömmar —
("Persefone" i "Valvet".)
Persefonemotivet är den röda tråden i
dramat "Orfeus och Eurydike". I tidigare
framställningar av denna saga är det
Orfeus-gestalten som huvudintresset koncentrerats på.
Ovidius har skildrat hans färd till Hades för
att med sin lyras toner söka beveka Pluto
att återge Eurydike. Shakespeare har skildrat
Orfeus’ sångarkonst och Stagnelius hans från
fanatism och sinnlig lidelse befriade
diktar-värld. Enckell har i en fritt uppfunnen
handling riktat det psykologiska intresset mot
Eurydike. Handlingen tilldrar sig i Eleusis vid
tiden för festligheterna till Dionysos’ och
Demeters ära och är koncentrerad kring
Eury-dikes död.
Eurydike är kvinnan som offrat sitt
förflutna och sitt ursprung och gett sig hän åt det
nya i samlivet med Orfeus. Dunkelt framträder
i dramats början hennes öde. Hon har en
undertryckt lidelse i stämman, och man anar
den stora besvikelsen i hennes liv: hon står
ensam utanför både sitt förflutna och makens
värld. Hon är ännu beroende av båda, och
därför pendlar hennes sinne våldsamt mellan
tanken på frigörelse och känslan av att vara
innesluten i nuets vanmakt och förstening.
I sin barndom stod Eurydike under
inflytande av underjordiska gudomligheter,
kabi-rerna, och den skräck hon upplevde i deras
grannskap tvingade fram en stark längtan efter
ljus och liv och efter att göra en livsinsats.
I Orfeus’ värld lyftes hon bort från sin
barndoms tunga beroende, och till en början
förenade sig hennes livsdrift med kärleken till
Orfeus och hans sångarvärld. För en
främling, Aristaios, blottar till slut Eurydike sitt
innersta. Hon jämför sig med Psyche, som en
gång blev förd till den högsta lycka men som
framförde sina livskrav — sinnenas
vittnesbörd — och störtade ned. I Orfeus’ värld fann
hennes livsdrift ingen näring. Hon avundas
Medeas öde, hon som våldsamt fick ge utlopp
åt sin kvinnolidelse.
Ett självhärligt släkte tillhör mannen.
Var minsta tanke vår hjärna hyser
bör ju vara honom till lags.
504
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
