Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Paul Lindblom: Författarna och fackfilosofin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL LINDBLOM
författare, som i dagens läge strävar efter att
finna en väg från kaos och upplösning, vänder
sig kanske till filosofin för att finna
metafysiska synteser, absoluta värden och
kulturfilosofiska överblickar, som ställer mål för
framtiden. Det syns här vid en hastig prövning
som om inte strävandena längre skulle mötas.
När därför en av Sartres filosofiska kritiker
talar om den moderna litteraturens fattigdom
på idéer, svarar nog mer än en författare att
filosofen kastar sten i glashus!
Men innan vi förirrar oss in på den
diskussion, som detta skulle kunna ge upphov till, är
det skäl att betona att filosofin och dikten har
samma grundintention. Liksom vetenskapen
och konsten i vidaste mening syftar de till
samma mål. De vitt skilda metoderna och
uttrycksmedlen kan nämligen inte dölja att både
filosofi och dikt vill ge kunskap om
"verkligheten". Dikten, som börjar med det mest
personliga och subjektiva, når på långa omvägar,
som vetenskapen aldrig korsar, fram till det
allmängiltiga och objektiva. I ett läge, när
självkritiken har tvingat filosofin att flytta
tillbaka sina positioner och avstå från att ställa
en rad problem, som sysselsätter författarna,
blir emellertid olikheten i inriktning mer
påfallande. Författarna respekterar kanske
filosofins attityd — de accepterar den däremot
inte utan söker anknytning till tänkare, som de
moderna fackfilosoferna har utdömt som
föråldrade och "ovetenskapliga". Filosofen kan
inte övertyga diktaren om att en rad problem,
som denne anser vara betydelsefulla, genom
några logiska trollkonster kan strykas ut och
begravas i skenproblemens skräpkammare.
2
Huvudlinjen i 1900-talets filosofi kan utan
en alltför våldsam schematisering tecknas som
en från olika håll inspirerad kritik av den
kunskapsteoretiska subjektivismen och
idealismen. Den nya tidens filosofi har sin
utgångspunkt i Descartes’ berömda Cogito ergo sum,
och den fick under 1700-talet sin mest typiska
utformning i Berkeleys och Leibniz’ filosofier.
Locke, Hume och Kant förde fram starka
kritiska invändningar mot denna idealism. Men
återtåget blev bara tillfälligt. Spänningen
mellan jaget, som tänktes som förutsättning för
all kunskap, och tinget i sig löstes hos
transcen-dentalfilosoferna till förmån för jaget — till
förmån för den extrema subjektivismen.
Därmed drogs de yttersta konsekvenserna av den
idealistiska filosofin och det uppstod en
oöverstiglig klyfta mellan den "vardagliga"
världsbilden och den filosofiska spekulationen.
Tran-scendentalfilosoferna hade på detta sätt ställt
det kunskapsteoretiska problemet på sin spets,
men de hade inte löst det. När kritiken satte
in på allvar — inte minst stimulerande verkade
naturvetenskapernas snabba expansion -—- var
läget sådant att idealismen inte kunde gå
tillbaka till någon ytterligare försvarsposition,
utan den fick stå eller falla med de metafysiska
system, som Fichte, Schelling och Hegel hade
skapat. Striden blev hård, och den tvingade
oppositionen att undan för undan fördjupa de
egna ståndpunkterna. I England, där troligen
det sista halvseklets mest betydande
kunskapsteoretiska filosofi har skapats, inleddes
debatten på allvar av Bertrand Russell och George
Edward Moore. Den senare skrev i Mind år
1903 en liten uppsats på trettio sidor med den
utmanande titeln "Refutation of Idealism". Så
lätt var det nu inte att komma till rätta med
idealismen, men när väl isen var bruten, gick
den fortsatta utvecklingen snabbt. Realistiska
riktningar växte fram i Frankrike, Amerika
och Tyskland. Dessa gav kanske inte något
väsentligt utöver den engelska diskussionen,
men däremot kom den så kallade wienerskolans
radikala positivistiska filosofi att innebära att
kritikens bas vidgades — inte minst genom att
man här kraftigt betonade hur bristfälligt
språket är som hjälpmedel i den filosofiska
analysen.
De svenska insatserna behöver inte förtigas.
Boström byggde på 1800-talet upp en
metafysisk personlighetsfilosofi, som anknöt både
till transcendentalfilosofin, Leibniz och Platon,
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
