Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Paul Lindblom: Författarna och fackfilosofin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTARNA OCH FACKFILOSOFIN
räcklig kan diktaren med stämningar och
aningar ge ett vidare perspektiv, och där
konflikterna är alltför individuella och särartade
kan diktaren belysa dem utan att behöva eller
kunna falla tillbaka på filosofins
generaliseringar. Också i en annan mening arbetar
man på olika sätt. Filosofen isolerar ett
delproblem och söker antingen att ställa detta
klart eller i bästa fall också skissera en lösning.
Men författaren syftar i första hand till något
annat. När han skildrar sina individuella
människor och sina speciella företeelser, vill han
belysa tillvaron från en viss synpunkt. Han har
ingen avsikt att söka uttömma hela
verkligheten eller låta strålkastaren spela från alla
håll. Han vill ge sin erfarenhet och sitt
perspektiv på livet. Denna begränsning i ett
avseende gör att diktaren i andra avseenden kan
få med så mycket mer. Hans
verklighetsgestaltning får därför en konkretion och styrka, som
aldrig vetenskapsmannen kan nå fram till.
Om man ser på dikten på detta sätt, verkar
det inte så förbryllande att diktaren kan finna
inspiration hos filosofin genom att söka sig
tillbaka till källor, som man trodde hade sinat
för länge sen. Ä andra sidan inser man att det
behövs en ständig debatt om det filosofiska
innehållet i författarnas verk. Det skulle vara
mycket olyckligt om detta utan vidare godtogs
bara därför att det förmedlades på ett estetiskt
tilltalande sätt — lika olyckligt som det skulle
vara om en filosofisk kritik kunde utdöma
också det djupt mänskliga innehållet i verk av
exempelvis sådana författare som T. S. Eliot
eller D. H. Lawrence.
6
Det kan till slut vara lockande att söka
bestämma var dagens författare söker
anknytning till filosofin. Hittills är det från svensk
horisont svårt att upptäcka några bestämda
åskådningar, som kan väntas prägla de
närmaste årens debatt. Koestler — den besvikne
revolutionären — har med sina förnäma
litterära reportage från det krigshärjade Europa
också gjort utflykter på det spekulativa
området. Men dessa tål inte någon hårdare analys
och intresset för ideologen Koestler blir nog
inte långvarigt. Sartre kan inte avfärdas lika
summariskt, även om skickliga
begreppsanalytiker har roat sig med att finna logiska
förlöpningar i mängd i hans teoretiska skrifter.
"Existentialismen är en humanism" är inte
någon stimulerande läsning. Man kan säga att
Sartre inte är färdig som filosof — många
menar väl också att han aldrig blir det. De
tankar, som han för fram, är inte heller
särskilt originella. Sammanhanget med Heidegger,
Husserl och Kierkegaard är många gånger
påvisat. En annan parallell är också uppenbar:
den heroiska "trots-allt-etik", som Sartre är
talesman för och vilken som kärna har en
paradoxal frihetsupplevelse, finns också hos
Fichte — något som väl filosofilektorn Sartre
inte gärna kan ha undgått att upptäcka. Enligt
Fichte kan inte det rena jagets teoretiska
skådande vara utgångspunkten för kunskapen,
utan före detta finns "eine Tathandlung".
Denna handling före all erfarenhet innebär att
människan har frihet att välja. — De yttre
parallellerna saknas inte heller: de politiska
konsekvenserna av denna etiska åskådning
drog Fichte i sina "Tal till den tyska
nationen", när Napoleon hade ockuperat Berlin.
Sartre kunde inte ett århundrade senare stiga
upp i en kateder och tala till den franska
nationen, men det gick utmärkt för honom att
smuggla in budskapet i skådespelen. —
Parallellen får dock inte dras för långt. Bakom
jagupplevelsens handlingsfrihet hos Fichte står
Gud, under det att ateisten Sartre måste låta
handlingsfriheten förklaras ur sig själv. De
subtila psykologiska resonemang, som Sartre
därvid för, är inte godtagbara för den som
i detta sammanhang helt prosaiskt vill använda
sådana begrepp som anlag och miljö och som
undrar hur en social åskådning skall kunna
utformas, när handlingen och inte
målsättningen för handlingen sätts i centrum. Det
i Sartres filosoferande som har varit av värde
för hans diktning kan nog reduceras till att
513
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
