- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVII. 1948 /
515

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Brev från Dublin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BREV FRÄN DUBLIN

att ingenting någonsin blir lika bra i
verkligheten som det ter sig i fantasin. Jag måste dock
erkänna att jag begav mig till Dublin med de
mest ungdomligt befängda förväntningar, med
hjärnan fullproppad av litterära allusioner och
av en del tämligen blandade historiska och
arkitektoniska data — och jag blev inte
besviken. Ehuru jag faktiskt var beredd att göra
några av de kompromisser och jämkningar,
som kan föra våra idéer i närmare kontakt
med verkligheten, överraskades jag ideligen av
att finna detta onödigt. Nu inser jag att jag
möjligen väntat att finna Dublin mera likt
Matthew Arnolds Oxford: "Beautiful City! so
venerable, so lovely, so serene ... whispering
from her towers the last enchantments of the
Middle Age ... Home of lost causes, and
forsaken beliefs, and unpopular names, and
im-possible loyalties." Nu stämmer allt detta in
även på Dublin, om man endast byter ut
"Middle Age", medeltid, mot 1600-tal, men
eftersom jag var så fängslad av dess förflutna
hade jag inte i tillräcklig grad tänkt mig
Dublin som en levande stad. För mitt inre öga
hade den snarare tett sig som ett museum än
som en storstad, jag hade glömt att Dublin
efter mer än ett århundrades paus åter blivit
huvudstad.

Även en flyktig färd genom Dublins
huvudgator räcker för att, trots de historiska
minnena, förnäma och mindre förnäma — trots
den imponerande värdigheten över de
offentliga byggnaderna och den pittoreska men
ömkansvärda slumbebyggelsen — övertyga en
om att det levande nuet dominerar över det
döda förflutna. Detta fick jag eftertryckligt
klart för mig när Radio Éireann inbjöd mig att
tala om mina intryck av Dublin. Radiomannen
som intervjuade mig var Maurice Craig, en
ung irländsk författare, vars första
diktsamling nyligen utkommit, och vars biografi över
lörd Charlemont — statsmannen,
konstsamlaren och skaparen av 1700-talets Dublin —
utges i höst. Craigs älskvärda frågor var
snarare inriktade på att frambesvärja det
förflutna än på att komma nutiden in på livet.

Jag skulle tro att detta är ett karakteristikum
för irländska författare, i varje fall för dem
som stannar kvar i landet och vilkas stolta och
hängivna kärlek till Irlands förflutna, med alla
dess bleknade skatter av keltiska myter och
legender, blivit så att säga en smula inavlad.
För en främling ter sig emellertid en sådan
inställning, trots all sin lockande charm, på
något egendomligt vis på sidan av tingen, den
utstrålar en plågsam trollkraft och driver en
liksom sirenernas locktoner att glömma nuet
och dess krav.

Hans första frågor rörde, som sig borde,
Swift. Hade jag, som han uttryckte sig, någon
känsla av att Swift en gång bott här i Dublin?
Nu är det visserligen sant, som Yeats (vilken
själv trodde på spöken) en gång sade till mig,
att Swifts minne fortfarande lever med stor
livskraft och att man bland bönderna än i dag
talar om honom som om han från
domprostgården vid St. Patricks katedral fortfarande
styrde Irland med sin penna. Men jag kunde
inte få mig själv att erkänna att hans närvaro
är levande i dagens Dublin, inte mer än jag
kan tro på att Dr. Johnson går igen på Gough
Square eller Pope i förstaden Twickenham i
det moderna London. Endast där det förflutna
levt vidare in i det närvarande och satt sin
prägel på det, där förändringar, vare sig i
tingens utseende eller sättet att leva, knappast
kan förmärkas, kan vi ibland genom att
frivilligt koppla av vår vantro, som Tennyson
säger föreställa oss att vi känner beröringen
av en bortgångens hand eller hör ljudet av en
röst som tystnat. Därför kan vi fortfarande
tänka oss Gray i Cambridge, Jane Austen i sin
by i Hampshire eller, som jag ett ögonblick
gjorde när jag stod under hans minnestavla,
Swift i St. Patricks katedral. "Ubi saeva
in-dignatio cor ulterius lacerare" — "där den
vilda harmen inte längre kan genomborra
hjärtat" — dessa fruktansvärda ord, vilka han
skrev till sitt eget minnesmärke, kan
fortfarande med skräckinjagande intensitet
frambesvärja Swifts livslånga strid mot mänsklig
dumhet och låghet. Om han levde i dag skulle

515

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0531.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free