Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - John Hayward: Brev från Dublin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
han knappast finna någon anledning att ändra
den fasansfulla dom kungen av Brobdingnag
inför kapten Gulliver fäller över
mänskligheten: "Det mest ondskefulla slag av
avskyvärd liten ohyra som naturen någonsin låtit
krypa på jordens yta."
Det är visserligen sant att Swift aldrig
trivdes i Dublin, aldrig kände sig riktigt
hemma i vad han ständigt betraktade som en
landsförvisning. Men på hans tid led och
för-smäktade det fattiga och i stor utsträckning
obildade Irland hopplöst under engelskt
herravälde — ett tyranni som man inte helt glömt
ens i dag. Det ligger en ödets ironi i det faktum
att det var han, en landsförvisad engelsman,
som först väckte det irländska folkets breda
lager ur deras sekellånga apati, sådde frön till
självständighetstankar hos dem och vann åt
sig själv namnet "irländsk patriot".
Om man frånser de trånga passagerna och
de små gårdarna runt St. Patricks katedral
lever mycket litet kvar av Swifts Dublin. Han
dog innan staden anlagt den upphöjda
värdighet den fortfarande bevarar i sina klassicistiska
byggnader med deras fulländade proportioner
och i sina vackert planerade gator och torg.
I sådana omgivningar, vilkas spröda
akvatint-färger för övrigt i så hög grad får tillskrivas
det milda klimatet och den rena luften, kan
man inte undgå att erfara kontinuiteten hos en
fortlevande civilisation, liksom man i de fattiga
och förfallna kvarteren norr om floden Liffey
fortfarande kan erinras om den andra sidan av
anglo-iriskt liv på 1700-talet — den
grovhuggna, godmodiga, jordbundna och
dryckes-glada värld som Hogarth och Rowlandson
avbildat. Den nivellering, som nått så långt i sina
strävanden att få ner de flesta europeiska
länder på samma nivå i fråga om trist
överensstämmelse i allt, har lyckligtvis ännu inte
kunnat påverka den irländska livsstilen.
Visserligen inrymmer adelns och de besuttna
klassernas hus i Dublin numera ämbetsverk, och
endast ett fåtal har nu råd att hålla sig med
ett helt hus vid de fordom fashionabla Merrion
Square eller Fitzwilliam Square, men de gamla
klassgränserna har inte sopats bort, även om
gränsdragningen inte längre så påtagligt gäller
rikedom eller fattigdom, och det finns
fortfarande en skarp gräns mellan dem som tillhör
bördens eller intelligensens aristokrati och dem
som Swift beskrivit som "handlande,
hantverkare, bönder och gemene man". Under de
senaste femtio åren har irländska författare
som Yeats och Synge, Joyce och George Moore,
Seån 0’Casey och Liam 0’Flaherty ständigt
understrukit dessa skrankors existens i sina
romaner, skådespel, dikter och memoarer.
Något som i detta sammanhang förefaller
mig viktigt är att jag under min vistelse i
Dublin knappast en enda gång påmindes om
de scener och människor Joyce så åskådligt
skildrat i sina "Dublinnoveller", sin
självbiografi "Ett porträtt av författaren som ung"
och framför allt och mest levande i "Odysseus".
Det kunde emellertid knappast ha varit
annorlunda, av det enkla skälet att jag inga tillfällen
hade att utforska Stephen Daedalus’ och
Leopold Biooms tillhåll —- Ormond Hotel, Barny
Kiernans krog eller Bella Cohens bordell.
Pauserna mellan högtidligheterna tillät mig
tyvärr inte ens att nedsvälja ett enda glas
whisky eller Guinness — nationaldrycken —
i någon av de överallt förekommande barerna,
vilka innehavarna i flertalet fall föredragit att
dölja bakom förskönande skyltar som:
"Exklusiva sällskapsrum", "Nederlag" eller
"Grönsaksaffär". Jag föreläste i Trinity College, det
protestantiska universitetet, och togs om hand
av detta. University College, där den av
jesuiter uppfostrade Joyce fick sin utbildning, kom
jag inte närmare än till grindarna. Den enda
person som var gemensam både för det Dublin
jag besökte och det som Joyce skapade var
Anna Livia Plurabelle — den tröga floden
Liffey som delar staden mitt itu. På norra
stranden ligger "Odysseus"’ plebejiska
mikro-kosm, på den södra ligger, präglade av
olyckliga men påtagliga minnen från det
anglo-iriska väldet, slottet, parlamentshuset och de
stora torgen och terrasserade gatorna med
georgianska hus — det överklassdublin som
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
