Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Gunhild Bergh: Brev från Italien - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
sonen är en halvvuxen av ungefär samma typ
som Pin: en pojke som nattetid hör modern
komma in med ständigt nytt sällskap och vant
sig höra den något äldre brodern skryta med
att han leder systern in på samma väg.
Analysen av honom och hans än mer "världsvana"
jämnåriga är skarp och originell. Men trots
all den uppmärksamhet författaren ägnar dessa
små hamninvånare är dock i grunden den
verkliga huvudpersonen hamnen själv, fyrens blink,
havslinjen i stiltje och storm, lukten av tång
och fisk, ljuset över regnspolade eller solheta
kajer.
Ibland är polemiken förklädd. "Tempo di
uccidere" av Ennio Flaiano är en i många
avseenden märklig roman, inte minst därför
att den så skickligt maskerar sin verkliga
avsikt. Boken handlar om en italiensk officer som
på väg till Massaua möter en ung abessinska
som han efter en kärleksnatt oavsiktligt dödar.
Han begraver henne under några stenar och
fortsätter sin färd. Men hon följer honom. Hon
är ständigt närvarande; överallt möter han
hennes allvarliga ögon. Hans nerver slits, han
tror att han av henne smittats med spetälska,
han begår, utan att vilja det, den ena
ogärningen efter den andra. Och ju ivrigare han
försöker slita sig lös, ju starkare känner han
sig bunden.
Det är en egendomlig bok, skriven i en
skenbart nykter, i själva verket underligt hetsande
stil. Och den handlar i grunden ej om dessa
två som möttes några korta timmar, den
handlar om kriget och italienska kolonier och rätt
eller icke-rätt till Afrika.
Svårigheten att frigöra sig från händelser
som ännu är för nära, önskan att äntligen "tala
ut" om problem som under ett par decennier
ej kunde fritt dryftas, skänker intresse åt
dagens yngre italienska litteratur, men gör den
ofta till något annat än vad den ger sig ut för
eller själv tror sig vara.
FRÅN BOKHYLLAN
Olaf Bull: Samlede digte. 1934.
I Bonniers litterära magasin V, 1947, skrev
Olof Lagercrantz en artikkel om norsk lyrikk.
Her behandlet han Rudolf Nielsen, Arnulf
Øverland, Gunnar Reiss-Andersen o g
Wilden-vey. ■— Som en slags generell betraktning
pekte han på at de norske dikterne var i så
høy grad influert av det ytre — det politiske
liv, at det gikk ut over sjelslivet —
innad-vendtheten i deres diktning. Dette kan vel i en
viss forstand holde stikk når det gjelder de
to förste av de ovennevnte diktere, ■— men
det virker unektelig litt besynderlig at den
absolutt største av vårt århundres norske
diktere — Olaf Bull — ikke er tatt med.
Det er symptomatisk for den stilling Olaf
Bulls dikt inntar blandt våre yngre lyrikere,
at debuterende diktere ofte blir betraktet i
for-hold til den grad de minner om ham. Ikke så
å förstå at kritikk og dikter setter Olaf Bull
opp som en absolutt norm en bør strebe
hen-imot. Det ville være latterlig. Men den
ærbødig-het som de äller fleste av våre unge diktere
viser hans navn, er et tydelig tegn.
For den leser for hvem Olaf Bull måtte være
ukjendt, kan det være nok å vite at han er den
norske dikter som fremfor noen har gitt
ut-trykk for menneskesinnets evige strid og sjelens
ensomhet. Den stadige kretsing om døden og
høstens smerte som ofte gav hans vers en bitter
klang, gjør det förståelig at en stormflod som
forrige verdenskrig kunne gå nesten sporløst
förbi hans skrivebord. — Hans selvransakning
var ikke en ensidig betraktning av egen
navle-streng, men en absolutt visshet om at vårt indre
liv er det liv vi lever. Stemningen, drømmen,
minnet, ensomhetsfølelsen, sårheten i hans
voldsomme livsfølelse —- disse er de ting som
hos Olaf Bull er blitt til «sten i ild». Dette er
de hårdnakkede, utrettelige problemer som
i hans kunst har fått den fineste, reneste form.
Både i skandinavisk og angelsaksisk
litteratur har det i mellomkrigstiden dukket frem
denne stumme og opprivende fornemmelse av
tiden som livsfaktor, •— den pinefulle følelse
av øyeblikket og evigheten som noe
uoppnåe-lig — noe uantastelig. James Joyce og Virginia
Woolf i England søkte en ny form — stream
4 BLM 1948 VII
521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
