- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVII. 1948 /
535

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

Men eljest måste det nog till Vi veka
Heymans heder sägas, att hon inte lyckats
fullfölja sitt program. Därtill är hennes
skolning alltför god. Hon har utgått ur Anton
Blancks litteraturhistoriska examinatorier, där
den stränga empirin, den minutiösa
detaljiakttagelsen och det omutliga sanningskravet
alltid stått på dagordningen, och med eller mot
sin vilja har hon tagit bestående intryck av
denna hårda disciplin. Hon blottar sig redan
då hon förebrår den högt dyrkade Stig
Ahl-gren, att han ofta "svikit sanningen för
effekten". Men sin hemmahörighet röjer hon främst
i uppsatserna om Shakespeares "Kung Lear"
och Racines "Mithridate" (den senare
tillägnad lärofadern), där en äldre elev ur samma
skola med ett igenkännande leende återfinner
de prövade och tillförlitliga greppen, den
noggranna innanläsningen, den tålmodiga
analysen, tillämpade av ett klipskt och uppkäftigt
kvinnligt intellekt med böjelse för
psykoanalytiska, erotiska och modernistiska kryddor.

Här har man väl också att söka
anknytningspunkten för det envetna intresset för
Agnes von Krusenstjerna, som ägnats inte
mindre än tre eller åtminstone två och en
halv studier i boken. I dem lyckas Viveka
Heyman göra sannolikt, att den stora
författarinnans uppfattning av kärleken var omvänt
konventionell, att Viveka von Lagercronas
dubbelj alousie på sin mor för sin brors skull
och på sin bror för sin mors skull var ett
självupplevat tema, som man kan följa in
absurdum tvärsigenom hela hennes produktion
och tvärsigenom de otaliga inkarnationer av
familjen Lagercrona-MacDougall varav denna
är full; så t. ex. skulle Stanny Landborg och
Angela von Pahlen i "Fröknarna von Pahlen"
vara porträtt av Viveka von Lagercrona som
respektive demon och seraf. Sådant låter sig
sägas och utgör ett prov på den unga
essayis-tens förmåga att med sammanbiten energi
driva en godtagbar men ensidig synpunkt,
medan hon med andra sidor av sitt väsen
synes vara dragen till högspända kvinnosjälar
som Karin Boye och Edith Södergran.

Jämförelsen mellan Arvid Brenner och Olle
Hedberg är genomförd med mycken brio och
leder till det i mitt tycke alldeles riktiga
resultatet, att av dessa i viss mån närbesläktade
författare den senare är oerhört överskattad
på den förres bekostnad. Särskilt de båda
omhuldade romanseriehjältarna Karsten
Kirse-wetter och Bo Stensson Svenningsson ha
markerat den mycket tydliga begränsningen i Olle

Hedbergs författarskap. Men allra bäst tycker
jag att Viveka Heyman har lyckats med Simone
de Beauvoir. Existentialismen som religion och
etik karakteriserar hon förträffligt, och slående
riktig är iakttagelsen, att Gud spelar en
ofantlig roll i denna lära "just genom sin högt
proklamerade frånvaro". Existentialisternas
tankar fortsätta att kretsa kring den
obefint-lige Gud likt fåglarna kring den plats där
fyrtornet stått. Man skulle vilja tillönska Viveka
Heyman, att hennes tankar upphörde att kretsa
kring kritikerideal, som innerst äro henne
alldeles främmande. Holger Ahlenius

OM NAIVISM

Erik Blomberg: Henri Rousseau och andra
naiva målare. Wahlström &
Widstrand 1948. 12: 50.

Nästan alla som skrivit om det naiva
måleriet har ägnat något avsnitt åt att välja och
vraka bland den mängd termer, med vilka
olika kritiker försökt sammanfatta det och som
i de flesta fall ogillas av alla utom
förslagsställaren. Det finns många varianter: naiva,
naivister, primitiva, neoprimitiva,
naiv-primitiva, primitiva realister, folkkonstnärer,
söndagsmålare, maitres populaires de la Realité,
oprofessionella o. s. v. Man är orimligt känslig
för övertoner. Sidney Janis, som stannar för
termen självlärda, har i föregående mening
ratat autodidakter, och han finner olika
invändningar mot folkartists, populär painters
och painters of the people. René Huyghe kallar
dem peintres de 1’instinct, Wilhelm Uhde har
kallat dem peintres du Sacré-Cæur. Bernard
Dorival slår ihop peintres de l’instinct et du
coeur, men det tycker inte Uhde blir i>ra.
Uhdes senaste bok, som handlar om
Rousseau, Vivin, Bombois, Bauchant och Seraphine
de Senlis, heter "Fünf primitive Meister". Men
samma term, primitiv, använder Jean Lipman
i "American Primitive Painting" för att
karakterisera ett måleri som till mycket stor del är
helt artskilt från de nämnda fransmännens med
deras isolerade, pressade, individuella
uttrycksbehov och i stället på ett naturligt sätt, ofta
helt merkantilt, svarar mot en stor
socialgrupps bildbehov. Denna amerikanska
primi-tivism, som delvis har motsvarighet på andra
håll, begränsar Lipman till ungefär 1800—75;
den slutar alltså (genom att fotomekaniska
reproduktionsmetoder får övertaget på mark-

535

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0551.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free