Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILM
Dahlgren bakom kameran haft en medhjälpare "på
samma våglängd". Filmen är ett försök att visuellt
skildra järnvägarna och saknar tal. Detta har ersatts
av Sven-Erik Bäcks modernistiska, symfoniska tondikt
— en musikmotsvarighet till bildernas stämnings- och
känslovärden. Resultatet av samspelet bild—ton har
kanske inte blivit alltigenom tillfredsställande, men är
i vissa partier utomordentligt suggestivt.
Filmens mittparti — naturbilderna som vill ge
uttryck åt det svenska kynnet — spränger delvis filmens
ram och förmår inte på samma sätt som upptakt och
slutparti att hålla åskådaren fången. Som helhet är
filmen ett äventyr i bilddikt, där varje bild är till
ytterlighet stiliserad och ger ett koncentrerat
känsloinnehåll. T. o. m. det tekniska förfarandet bakom en
tågresa blir till ett tingens eget fascinerande liv. Den
dramatiska stegringen ges med kraft och konstnärlig
balans från den första bildens surrealistiskt "döda"
landskap fram till den jubelkänsla åskådaren erfar,
när tåget åker ut ur den långa tunneln och plötsligt
den svenska fjällvärlden ligger där utbredd i allt sitt
majestät.
Den lilla lappojken, som lyss till skenornas sång —
filmens slutvignett — eller flickan, som lägger på sitt
brev i regnet på en lantlig station medan tågen möts
och fönsterljusen fladdrar, står båda som symboler för
filmens idé: hur tåget överallt på sin väg väcker
längtan ut och bart, understryker jordbundenheten hos den
som måste stanna kvar, och därför självt blir bärare
av idén om livet som ett reseäventyr.
Steget från den Wernerska "visionära" filmen till
Roberto Rossellinis episodfilm från det allierade
fälttåget i Italien, Paisa, kan tyckas långt, men i sitt
grepp rakt in i ett nutidsstoff blir även denna
märkliga, skakande och fascinerande film på sitt sätt
visionär. Trots att den har kriget som bakgrund skiljer den
sig från nästan alla tidigare krigsfilmer. Den för i
tankarna Käutners "Autostrada" inte bara genom sin
uppläggning utan även genom sin grundidé. Men
Käutner och Rossellini är helt olika personligheter, det
märks genast på deras filmer, även om också i "Paisa"
finns en mjukhet i realismen och en lyrisk underton,
som man knappast väntat av ämnet.
"Paisa" är ingen lättillgänglig film, som serverar sin
story prydligt upplagd och färdig att passivt anammas,
men den ger i gengäld så mycket mera. Mänskligt
förfall och mänskligt lidande blandas med mänsklig
storhet och en trots-allt-tro på människan. Rossellini
arbetar med den nakna sanningen som mål här liksom i
"Öppen stad", men i en mer glidande stil med små,
knappa antydningar. Associationerna får till synes
vandra fritt, men de sammanhålls av regissörens
konstnärligt sovrande hand och ges med en rent
förbluffande känsla för den absolut riktiga nyansen. Paisa —
kamrat — det är grundtonen i alla de sex fristående
episoderna, och denna grundton varieras än lågmält
och med en tillsats av humor, än mera grällt fast utan
allt effektsökeri, och i ett fall med otvetydig ironi
(klosterepisoden). Varje människa blir en klart
avgränsad individ, vars känslor, tankar och drömmar
avlyssnas i deras ofta våldsamma brytning mot slumpens
grymma lek med människan. Men filmen blir ingen
gång bitter, på sin höjd resignerad, och den bärs upp
av ett storslaget, ordkargt patos.
Länge skall man minnas dessa korta, snabba
glimtar, blixtbelysningen av ett ansikte eller en människa,
ett mänskligt problem som glider förbi, fångat i bilder,
som ibland av brist på resurser är tekniskt ofullgångna
men som bär prägeln av enkelhetens stora konst. För
varje episod har regissören träffat den rätta
atmosfären, använt sig av de riktiga typerna. Av skådespelarna
känner man knappast någon utom Maria Michi från
bl. a. "Öppen stad" och en stor del av de medverkande
är inte heller aktörer utan agerar sig själva. Liksom en
gång i rysk film skapas äktheten genom anonymiteten.
En siciliansk flicka och en amerikansk soldat i en
"romantisk" slottsruin vid Medelhavet, en negersoldat
och en genom bombardemangen föräldralös pojke i
Neapel, en gatflicka i Rom, några munkar i ett kloster,
partisaner vid Po — det är några av dem man möter
i filmen och vilkas öden rullas upp. Alla är de
människor ur vår egen olyckliga tid, alla har de genom sin
personlighet något att berika åskådaren med. De flesta
lever — med eller mot sin vilja — mitt uppe i det
våldsamma krigsskeendet. Endast munkarna står på sätt
och vis utanför. Deras fasa över att i klostret få
härbärgera ett par "otrogna", en protestant och en jude,
sätts in i sammanhanget som en ironisk kontrast till
allt det övriga men ändå inte utan ett förlåtande
skimmer. Ljuset faller ju så milt under klostrets valv, och
där finns ingenting av grymheten och hårdheten hos
de tomma gatorna under striderna i Venedigavsnittet
eller smutsen och dyn i marsklandet kring Po, där
partisanerna kämpar "to the bitter end" och där i
gryningsstillheten ett övergivet barn gråter bland de
döda.
Så ger "Paisa" i en fint avvägd samklang mellan
form och innehåll, mellan realism och poesi ett stycke
naket liv från det andra världskrigets vanvett, som
ändå inte lyckades förkväva det mänskliga, och
samtidigt är filmen det sannaste och mest gripande
konstverket vi hittills fått se ur den italienska
efterkrigs-produktionen.
Att denna produktion, trots att den för oss synes ha
vuxit fram ur nästan tomma intet, ändå har en viss
tradition att falla tillbaka på förstår man vid
avnjutandet av den 1942 inspelade italienska komedin
Fyra steg i det blå. Regissören heter Blasetti och
räknas i sitt hemland till de stora. Här känner vi
honom bl. a. genom "Järnkronan". Om den ryska
540
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
