Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tito Colliander: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TITO COLLIANDER
UPPVAKNANDE
i
Han hyrde huset för att sköta sin hälsa.
Fullständig vila. hade läkarn sagt. Ingen sprit,
ingen tobak, inget kaffe. Mycket frisk luft, hög
och torr, men inga promenader. Främst
avkoppling: inget sällskapsliv, ingenting som
kunde uppröra...
— Jag brukar inte låta mig uppröras.
— Så så ... Men följ mitt råd ändå.
Han tog det behärskat, sakligt. Utan känslo-
utgjutelser; han inte ens svor. Han bara
anmälde förhållandet för sin hustru: så och så
är det, jag måste sköta mig. Men rösten var
anmärkningsvärt torr, mera klanglös än
vanligt; orden stöttes fram tvärhuggna, välvalda.
Han avskydde sentimentalitet.
Med jämmer botar man inte en söndersliten
kropp: så hade han sagt när sonen lades
dödligt sårad på militärsjukhuset i Tavastehus;
det var åtskilliga år sen. Han sade det med ett
stelt leende, en styv böjning på huvudet, och
tigande inbärgade han hyllningen: vad du tar
det beundransvärt!
På samma sätt tog han också en misslyckad
spekulation, ett förlorat mål: beklagligt
visserligen men ofrånkomligt. Man måste bita sig
igenom sånt... Och tuggmuskelknölen strax
nedanom örat rörde sig på honom som om han
verkligen bitit i något hårt. Men som
mjuknade under bettet: tillfredsställelsen av att visa
sig behärskad lättade känslan av förödmjukelse
och nederlag.
Så ägnade han nu några dagar åt samtal
med sin kompanjon: ett halvt år, hade läkarn
sagt; minst ett halvt år skulle han vara borta.
De anställde en pålitlig kontorschef och satte
honom in i de löpande ärendena, kompanjonen
övertog det mesta av hans egna sysslor; under
tiden iordningställde hans hustru den hyrda
villan. Den var liten, bara två rum och kök,
men den måste rengöras och eldas, snön måste
skottas — detta skedde i februari.
2
Våren kom dröjande, tveksamt. Ingenting
hände. Ingen märkbar förändring runtom.
Det irriterade honom. Allting irriterade
honom till en början; han trummade med
fingrarna på bordet: ingen cigarrett! Med
händerna på ryggen stod han vid fönstret och
såg ut på allt det ödsligt vita: han höll den
ena handen stadigt i den andra, han visste:
det lönade sig inte att sticka dem i fickorna:
inga cigarretter! Tomhet.
Han vände sig tvärt om, satte sig, bläddrade
i en bok. Steg upp igen.
Overksamheten plågade honom. Mekaniskt
såg han på sitt armbandsur, ideligen, alldeles
för ofta. Visarnas ställning innebar ingenting,
den förmedlade ingen befallning som måste
hörsammas, den påkallade aldrig lians skärpta
uppmärksamhet: nu måste jag gå till kontoret,
nu måste jag träffa Viklund, nu dröjer det där
fjärrsamtalet mer än lovligt länge. Uret hade
blivit en meningslös tingest, dess säkra gång
utan betydelse. Han kom att tänka på det en
gång då han som vanligt jämförde det med
radions tidsignal.
— Det är löjligt, fem minuter hit eller dit
spelar ingen roll här!
Han brydde sig inte om att dölja för sin
hustru olusten som upptäckten väckte. Och han
kastade sig djärvt in i den för honom nyss
uppenbarade tomheten:
— Nej, en halv timme betyder ingenting!
Inte ens en hel timme!
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
