Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tito Colliander: Uppvaknande. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TI T O COLLIANDER
9
I lövsprickningen stod han med
vårsolvärmen i nacken och betraktade de späda
lövknopparna på en liten asp; aspen växte ensam
mellan små grönprickiga björktelningar på
ås-backen. Men han kunde inte nöja sig med att
bara se, han måste känna med fingrarna på de
mjuka, rödskiftande knopparna för att genom
beröringen komma dem närmare. De var
klibbiga; han smulade sönder en och förde handen
till näsan. Den doftade; han drog in doften
och kände ett stilla välbehag: hans hand
doftade av nyutspruckna löv.
Isen på sjön hade sjunkit: en morgon när
han såg ut låg sjön där med speglingar under
strandskogen och små glidande krusningar på
den befriade vattenytan. Han hajade till, allt
där ute tycktes vidare och friare, ljusare än
i går, och han ropade på sin hustru:
— Kom och se, isen har gått nu!
Han log mot henne och lade handen på
hennes skuldra, den låg kvar där en stund
medan de stod bredvid varandra och såg ut.
De behövde inte skynda, i ro kunde de låta
blicken följa den ljusa strimman av en
simfågels kölvatten: en fin silverbåge, liknande ett
aldrig fullbordat skrivtecken på en spegel.
Så öppnade han dörren och gick ut; luften
var värmelen, doftmättad: nyutspruckna löv.
Ilon följde honom, ställde sig vid hans sida;
knappt medvetet väntade hon — hoppades
hon — att han åter skulle lägga handen på
hennes skuldra, låta den vila där.
I stället tog han fram kikarn: en dopping
eller en and?
Hennes besvikelse var flyktig, formlös som
en dunst.
10
Hon hade börjat gräva i det lilla
trädgårdslandet med mager sandjord; han satte sig på
en grågammal packlår i närheten. Med käppen
ritade han bågar i sanden framför sig, vidare
eller trängre bågar beroende på hur långt han
sträckte fram doppskon; den lätta, rytmiska
rörelsen och dess spår, oklanderligt jämna
halvcirklar, ingav en känsla av lugn och
tillfredsställelse: ett balanssystem, en primitiv
skapelseakt med det egna jaget som mittpunkt.
Då och då såg han upp över de bågar han
ritade; han såg henne ta upp en klump mull
och krossa den i handen, framåtböjd lät hon
backan slå in i den sandiga jorden. Och han
märkte hur hon var klädd: i den gamla
regnkappan och en duk kring huvudet, och han
mindes att hon brukade stå på det sättet och
hacka ogräs i trädgårdslandet vid
sommar-villan på Grönskär. Men det var många år sen,
före krigen: då levde Börje ännu och Doris var
ogift. Han mindes det dunkelt: en inregistrerad
synförnimmelse med utsuddade konturer och
utan djup men kvarbliven som av misstag.
En lördagskväll? En söndag?
Glasverandan — en hängmatta — båtbryggan — rädisor
och sallad — den lördagsfullsatta ångbåten —
lösryckta, kantstötta minnesbilder, så blacka
som om de gällt en annan person. Kortfattade
löpsedlar, godtyckligt uthuggna ur
dagsskeendena, utan sammanhang och halvt utplånade...
Han dröjde en stund vid dem, en fras: Jaså,
du ska fara och idka familjeliv . .. Familjeliv:
en fras.
Många fraser. En mängd fraser. . . Hans
hand med käppen drog en ny båge. Handen
var otålig, den lät doppskon svepa genom
sanden hastigt, nervöst, som för att utplåna en
skrift, kanske bara några tecken. Den slog
hack i den jämna cirkelbågen.
En olustförnimmelse trängde på,
balanssystemet hade rubbats. Liksom ertappad med
något olovligt bligade han skyggt åt sidorna,
först därefter återvann han sin säkerhet i
umgänget med sig själv.
11
Men säkerheten skulle rubbas igen: den
frättes sönder inifrån. De satt och drack
kvällsteet som vanligt, då skedde det.
De satt tysta. Solen stod lågt. Den var lätt
dimhöljd; ett varmt, klart ljus men utan skärpa
564
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
