Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Tito Colliander: Uppvaknande. Novell - Folke Isaksson: Morgen früh. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGEN FRüH
uppfyllde rummet. Ljuset låg helt och fullt på
hennes ansikte; avsiktslöst vände han blicken
åt hennes håll, då upptäckte han det. Han lade
märke till att det var till: ett ansikte. Hennes
ansikte: små rynkor, porer, veck i huden,
blå och röda skiftningar av kapillarådror tätt
under den; läpparna hade förmåga att röra
sig, ögonen att blinka, pupillerna speglade ljus.
Medan han med blicken höll fast det han
såg, en yttre bild, ett synintryck som mött
honom men aldrig berört honom på det sättet
tidigare, kände han någonting egendomligt: en
förundran, nästan häpenhet, som ville en fråga
ta form. Frågan skulle kanske lyda: vad är
det? Vad har hänt? En människas ansikte ...?
Det varade en svinnande stund, redan vändes
blicken bort. Men därunder var han medveten
om att han blivit medveten om ett medvetande.
Ett annat medvetande än det han tidigare
skänkt medvetandets värdighet: han såg
liksom en skymt av en för honom ny dimension.
Nyfiket, förstulet, som på prov, sneglade
han åter på ansiktet bredvid sig: han liksom
sökte bekräftelse, ville överblicka det område
han nyss erövrat. Men slogs tillbaka ...
En skräckkänsla överraskade honom. Något
som påminde om den skräck man känner i
drömmen just före man faller. Just i det
ögonblick då man inser att fallet är oundvikligt, att
varje stöd är en fråntaget. Man faller; ett
okänt djup gapar.
Visserligen vaknar man nästa stund. Men
känslan av hjälplöshet och förvirring sitter
länge kvar i ens sömnfängslade lemmar.
Novelldebut
folke isaksson
MORGEN FRUH
De hade kommit nerifrån slätten, där
prästkragar och blåklockor lyste i täta drivor. De
hade cyklat fram till avtagsvägen, han hade
stannat och hon hade frågat: — Är det här?
och han hade nickat och pekat på vägstumpen,
som slingrade sig uppåt och rätt in i skogen,
och sagt:
— Det är skogsvägen först och sen en stig.
Det är ganska brant, men det går nog fint, och
utsikten är härlig.
Så hade han gömt cyklarna i ett alsnår på
högra sidan vägen, och det hade varit svalt
inne i snåren. Han fick näsan full med fuktiga
dunster, bladen som strök över hans ansikte
var våta och mycket mörka. Han lösgjorde
hennes kappa från pakethållaren. klämmorna
slog igen med en smäll, han tog kappan på
armen, sköt undan några efterhängsna grenar,
hoppade över diket, gick fram till henne, sa:
— Så ja och borstade bort en spindelväv som
fastnat på byxan.
Sen gick de uppåt utan att skynda. Vägen
var brunröd som tallbarksmuren på sidorna.
Ovanför flöt himlens breda, lugna ström. Det
var lite skumt ännu. Daggpärlor klängde på
grässlråna. På några ställen drog bäckar streck
över vägen, raka eller diagonala. Vattnet
porlade lite dovt så där strax före soluppgången,
då alla ljud ännu var mörka i färgen.
Bäckfåran var fylld till hälften; här brukade vattnet
för resten rinna ända tills höstskurarna kom
och bäckarna svämmade över och vattnet
hastigt bredde ut sig över en vid yta och störtade
ner mot slätten.
Han hade gått vägen en hel sommar och var
väl förtrogen med dess enskildheter. Han sa åt
henne på vilka stenar hon skulle hoppa för att
inte bli våt. Vid den största av bäckarna
stannade hon, tog av sej den ena skon och skakade
ut en sten, stack den bara foten i vattnet och
lät tårna simma i den klara svalkan. Hon bor-
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
