Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Folke Isaksson: Morgen früh. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORGEN FRüH
han var rädd för hände. Hennes ögon var inte
skrämda och vidöppna som i grottan utan
varma och ömma och halvslutna när de kisade
mot honom medan ett leende lekte kring
läpparna. Och sen han kysst bort hennes protester
och smekt hennes bröst och upptäckt ett land
som var rikt och bördigt hade hennes ögon
öppnats. De hade stillnat och klarnat och
speglat hans. Och i hans ögon hade hennes
funnits och de var oupplösligt förenade, och
allt det han ägde var hennes och allt det hon
ägde hans, och det hade blivit varmare och
världen hade gungat för dem och snurrat som
ett hjul kring en axel som var han som var
hon, och ingen av dem hade väl egentligen
kunnat föreställa sej att det skulle vara så ljuvt
och att det kunde finnas så djupa brunnar att
sjunka i. Han höll hårt om henne för att aldrig
förlora henne, och han lät sina händer glida
över hennes smala axlar och ned utefter ryggen
och sen med en kittling ner i halsgropen och
över brösten igen. Hon lät allt ske, men hon
var själv inte passiv, utan hennes fingertoppar
vandrade gång efter annan över hans ansikte
och hon tryckte sej mot honom hårdare och
värmen inom dem steg och sjönk som
tidvatten.
Och då slet hon sej plötsligt lös och rullade
runt några varv, och sen låg hon vänd ifrån
honom, och hon snyftade i
bergsskrevsblomst-ren, som redan hade börjat blekna och falla av.
Han reste sej då upp mycket långsamt, han
borstade till och med bort lite barr och mossa
som fastnat på kläderna, han tog sakerna
omständligt liksom för att ge henne tid att sluta
och komma tillbaka. Men när hon inte slutade
och inte kom tillbaka utan borrade ned
huvudet bland blommorna och gräset gick han fram
till henne och sa det han sagt:
— Men Vanja, sa han, Vanja, inte vill jag
göra dej illa, och han lät bekymrad, men när
han såg hur hennes axlar skakade och
skälvningar löpte utefter ryggen blev han rädd. Men
Vanja, sa han, och då skrek hon till och det
lät så plågat:
— Å, du förstår inte alls det här du, du
förstår det inte alls.
Och han förstod det inte, och då sprang hon
plötsligt upp och hon sprang därifrån, och han
hade kanske hunnit upp henne, men han stod
där och tittade, och hon dök in i skogen och
så var hon borta, och då låg kappan kvar där
och han tänkte att han hade ju kunnat ropa
förstås, men han stod där och tittade, och han
visste att hon inte skulle komma tillbaka, och
det var en underbar junimorron och det var
fullt med fågelkvitter och insektssurr i luften.
Då såg han ut över trakten, och det var mycket
vackert. Ett tåg rann fram på järnvägen vid
Bergträsket och det gick inte fort. Och i älven
sam en flottningsångare, en lilleputt som
utstötte visselsignaler som trängde upp när
vinden några ögonblick låg på. Det var mycket
annat att se, och höken flöt in igen på himlen
och gled fram som en skiva över hans huvud.
Och nedanför låg orkidéängarna, där det ännu
var fuktigt och luften var tung av dofter.
Han sträckte på sej och kisade mot solen.
Han tänkte ge sej i väg. Han skulle ju hinna
upp henne efter några minuter. Han skulle väl
alltid kunna tala förstånd med henne. Hon
skulle nog lugna sej snart. En sån där sak kan
ju hända vem som helst, man har ju inte alltid
herravälde över sej själv. Och han skulle ju
säja henne att det inte var nånting farligt. Och
han skulle ju vara mycket öm och snäll mot
henne, så som han kände sej mot henne. Sen
skulle det vara en härlig promenad ner mot
dalen, och i byn skulle människorna kanske
redan ha vaknat, fast det var inte troligt, och
cyklarna skulle stå kvar i snåret där han hade
ställt dem, och de skulle åka hem bredvid
varann.
Men ingenting av det skulle i själva verket
hända. Han skulle stanna kvar på berget. Han
skulle åka hem ensam som hon fast många
timmar senare. Han tänkte att ensamhet är allt
storverks grund, men det var en trösttanke och
mest på skoj.
Han la sej ner på hennes kappa, och solen
2 BLM 1948 viii
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
