Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Sven Stolpe: Fransk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK KRITIK
i denna sällsamma personlighets kärna. Bossuet
eller Pascal skulle under kval utan like ha
frigjort sig från sin tro — Renan gled oberörd
ur kyrkan, därför att han aldrig trott i ordets
egentliga mening. När Gottofrey slungade
honom de berömda orden "Vous n’ëtes pas
chrétien!" i ansiktet, träffade han rätt; det är
alldeles orimligt, då Renan senare ville göra
gällande, att han först av sina filologiska
studier förts bort från kristendomen. I själva
verket knäcktes han av Kant: "il est de fait
que je n’ai rien vu de décisif contre sa
philo-sophie, du moins jusqu’ici". Renan var redan
vid tjugutvå års ålder den dilettant, som han
alltid skulle förbli.
Den Renan, som vi lärt känna, författaren till
"L’avenir de la science", till "Vie de Jesus", "Histoire
dTsrael", likaväl som till "L’abbesse de Jouarre" har
helt stigit fram ur den religiösa kris han upplevde
i tjuguårsålderh.
Brunetière förstås bäst med utgångspunkt
från den skildring av det berömda mötet med
Leo XIII, som man fann bland hans papper,
och Taine utifrån den kris under Frankrikes
nederlag, som kom honom att plötsligt se de
bevarande konstruktiva krafterna i både
individens och det franska samhällets öde med nya
ögon.
På detta sätt exemplifierar Giraud sin metod.
Han vill i anslutning till sin mästare
Sainte-Beuve med största noggrannhet samla och
filtrera allt material, han vill lära av Taines
och Brunetières stränga studium av dels den
determinerande miljön, dels den givna
konstnärliga genrens status, men han vill skärpa
analysen och rikta in den mot just det moment,
där det ovägbara, individuella och
oefterhärmliga i diktarens väsen tydligast träder fram,
nämligen i hans livs stora tillfällen av kris. Det
finns kanske ett och annat att invända mot
denna metod — bl. a. att den knappast är så
epokgörande! —, men i flera fall har Giraud
redan visat, att man med dess hjälp kan skapa
en ny klarhet. I de senare årens franska
kritiska litteratur representerar "La critique
litté-raire" ett av de mest givande uppslagen.
Charles Du Bos framträder efter sin död
allt tydligare som Frankrikes finaste kritiker
i detta århundrade. Det har redan kommit
två minnesböcker över honom; i jämn följd
kommer nu de postuma publikationerna. Av
hans jättelika dagboksverk har tidigare bara
— i två versioner — utgivits ett urval. Nu
har en fullständigare upplaga börjat utkomma,
vittnande om enorma andliga bördor.
Samtidigt har utsänts ett litet avsnitt ur
dagboksverkets sista partier, kallat "Commentaires",
med en inledning av Gabriel Marcel. Charles
Du Bos tänkte uteslutande i individuella och
överindividuella (religiösa) kategorier,
påpekar Marcel, däremot icke i
"infra-indivi-duella". Han var sålunda alldeles ointresserad
av politik. Men München-krisen och läsningen
av George Bernanos’ skildringar av det
fascistiska skräckväldet på Mallorca i "Les grands
cimetières sous la lune" väckte honom; i
"Commentaires" finns avtryckta de
dagboksanteckningar han under överresan till Amerika hösten
1938 och under sin vistelse som föreläsare där
nedskrev angående problemet rätt och fred.
Helgonen kan tänkas passivt acceptera det
onda, menar han; för oss andra betyder
passivitet feghet. Han skriver:
Konflikten mellan fred och rättvisa, mellan
individens sak och nationens, konflikten mellan helighet
och feghet — i min dagbok har jag snuddat vid dessa
utomordentligt svåra och allvarliga frågor, och för
dem alla har jag måst konstatera, att de mänskligt
sett är olösliga.
Detta hindrar honom emellertid inte att med
en förbluffande klarsyn se sveket (nämligen
mot rättens idé) i Chamberlains resa till Hitler,
vilken de flesta goda européer tog för ett
lovande tecken. För Charles Du Bos stod det
klart, att vad som skedde i Godesberg var, att
"ce qui survivait de 1’Europe apporte à Hitler
sa démission". I en storslagen
dagboksanteckning pekar han på att endast Shakespeare skulle
kunna skildra dramat. Detta främst därför att
"the cosmic joke" gick ända därhän, att Hitler
i det ögonblick han dräpte Europa av sitt folk
hälsades som — Europas räddare ...
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
