Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Sven Stolpe: Fransk kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK KRITIK
en av hans lärare lät honom vid fem års ålder
upptäcka grekiskan på egen hand, och att han
började sina universitetsstudier vid fjorton års
ålder, börjar man ana hans brådmogenhet.
Benjamin Constants storhet är, att han aldrig
slutade att fördjupa denna hänsynslösa
ärlighet gentemot sig själv. "Ma vie est au fond
nulle part qu’en moi-mëme." Han upptäckte,
att han bedrogs av sin hustru Minna; det enda
han kunde skriva till madame de Charrière
var: "Säkert är allt detta mitt fel." När hans
älskade madame de Staël, den enda kvinna som
var honom intellektuellt vuxen, svek honom för
en man, om vilken hon med typisk cynism
sade: "Det är inte ordet, som är hans språk",
kunde Benjamin Constant se klart också på
detta. I den förklaring han uppsatte före
duellen den 19 april förutsåg han sin död och skrev:
Jag förlåter madame de Staël en händelse, som hon
blir orsak till, och jag anser henne icke ansvarig för
en ung dåres raseri. Jag ber henne också förlåta mig,
om jag i vissa fall har vållat henne sorg. Jag
undersöker inte, om jag har rätt eller orätt; det faktum,
att jag - ’Ilat henne sorg, räcker för att jag skall
känna ånger.
Constant arbetade oavlåtligen på sig själv
och nådde mycket nära sitt mål: maximum av
ärlighet och maximum av nobless. Ett typiskt
prov på hans klarsyn och finess är följande
uttalande:
Jag är mycket sorgsen, men om jag ville det själv,
skulle jag kanske inte bli tröstad men väl så
distraherad av min sorg, att det skulle kännas, som om den
inte existerade; men jag vill det inte, därför att jag
känner att madame de Staël behöver inte bara, att
jag finner tröst utan också min smärta.
Denna bländande begåvning tumlades hela
sitt liv av passioner. Hans kärleksliv har en
intensitet, en förfining och en tragisk
determi-nering nästan utan like. Sainte-Beuve begrep
aldrig hans storhet — kanske, säger Du Bos,
därför att han kände på sig, att Constant
var honom intellektuellt överlägsen och aldrig
skulle ha kunnat undgå att förakta honom.
Hans drama är i fransk andlig odling nästan
enastående. Han sade med rätta, att hans liv
var "au fond nulle part qu’en lui-mëme", men
trots denna förfinade individualism drevs han
steg för steg, främst av den ärligt mötta
passionen, att ständigt överskrida sin gräns —
tack vare sin känsla för duets existens och tack
vare sin kristna syn på lidandet.
Ingen har veterligen tidigare tecknat
Benjamin Constant med en så övertygande kraft.
Även i Charles Du Bos’ egen produktion, som
ofta är litet kvävande i sina abstraktioner och
pretiöst avvägda nyanseringar, är detta verk
unikt: det är levande, spelande av intelligens,
ja, t. o. m. på sina ställen av humor. Det är
första gången Charles Du Bos som kritiker och
människoskildrare till fullo förmått utnyttja
sin väldiga bildning, sin religiösa
grundupplevelse, sin andliga frihet. Boken är ett
fragment — men av en mästare.
Till sist ett ord om den bortgångne
akademiledamoten Paul Hazards monumentala verk
"La pensée européenne au XVIIIème siècle".
I utomordentligt säkert avbalanserade kapitel
uppdras här grundlinjen i upplysningens
idékamp. Hazard pekar på hur det innerst är den
kristna uppenbarelsetron, som man vill krossa
för att ersätta den med en naturrätt, en
naturlig moral och en ny politik, allt i
förvissningen om att därmed ett ofelbart recept för
mänsklighetens lycka var funnet. Av stor vikt
är författarens analys av dessa
upplysningsidéers sammanbrott. Han visar skarpsinnigt
upp de ursprungligen dolda motsägelser i själva
upplysningsideologin, som förr eller senare
måste föra till dess upplösning. Själva
naturbegreppet blir aldrig klart definierat. På olika
vägar förebådas Kants sprängning av
kunskapsteorin. Det ondas problem gör sig gäl
lande och kan icke inordnas i det optimistiska
utvecklingsschemat — den intresse- eller
njutningsmoral, som skulle ersätta den kristna,
visar sig icke tillfredsställande. Den
naturliga moralens förkämpar dementeras av själva
fakta. Slutligen bryts de olika deistiska
formerna med varandra och omöjliggör en säker
tro: efter bara få decennier är hela ideologin
579
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
