Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Sven Stolpe: Fransk kritik - Carl Fehrman: Undergångsstämningar och fredsdrömmar. En studie i svensk 30- och 40-talslyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL FEHRMAN
i gungning, Kants kunskapsteori återinsätter
själen på dess rätta plats, Spinoza arbetar sig
åter fram i förgrunden, och en våg av
känslomystik väller upp i alla länder. Detta välkända
drama har knappast tidigare skildrats med en
sådan pedagogisk brio och med ett så utsökt
avvägande av nyanserna som i Paul Hazards
sista stora verk.
carl fehrman
UNDERGÅNGSSTÄMNINGAR
OCH FREDSDRÖMMAR
En studie i svensk 30- och 40-talslyrik
Tron på ett ständigt framåtskridande i
historien är, som bekant, en sen västerländsk
tankeprodukt. Vida äldre är de myter, som talar om
människans väg genom historien som en
nedåt-skridande bana: från ett ursprungligt
lyckotillstånd mot en slutgiltig katastrof. Ett av de
tidigaste uttrycken för denna pessimistiska syn
på utvecklingen ger den antika myten om
världsåldrarna, återgiven redan av en av de
äldsta diktarna i vår kulturkrets, av Hesiodos
i "Verk och dagar".
I tidens början ligger, enligt denna myt,
guldåldern, då människorna levde utan sorger,
då ålderdomen inte tyngde och då döden kom
som en stilla slummer. Den nästa epoken,
silveråldern, behöll ännu en svag avglans av
den gyllne tiden; därefter följde kopparåldern,
och slutligen järnåldern, den sämsta och sista
av tiderna. Det är på sin egen samtid Hesiodos
tänker, då han skildrar järnålderns människor:
Detta vårt släkte är skapat av järn och varken om
dagen
bliva de fria från vånda och kval, ej heller om natten;
onda de äro, och hårt skola gudarna straffa de arma.
Säkert skall ock Kronion en dag det släktet förgöra,
när vid födelsen ren kring tinningen silverhår glänsa.
Denna undergångsprofetia står vid den
västerländska kulturens och litteraturens be-
gynnelse; den har upprepats gång på gång
under årtusenden. Föreställningen om de fyra
världsåldrarna, som fick sin mest kända
utformning i en av Ovidius’ metamorfoser,
överlevde nämligen antiken. Under medeltiden kom
bilden av järnåldern, ferrea aetas, att läggas
vid sidan av den judisk-kristna apokalypsens
bild av den yttersta tiden, och i denna
förbindelse möter järnåldersmyten hela 1600-talet
igenom.
Också enligt bibelns världsbild ligger
guldåldern, paradiset, vid tidens början, och den
sista tiden är den sämsta. Om
världsundergången, om de yttersta dagarnas hemsökelser
finns det profetior redan i Gamla Testamentet,
men framför allt dominerar de bibelns sista
bok, Uppenbarelseboken. Med visionär kraft
målas här den yttersta tidens fasor i konkreta
scener och bilder: Mikael strider med draken;
änglarna bryter de sju sigillen; fyra ryttare
rider fram över världen med krig och död
i spåren.
Emellertid finns det i de apokalyptiska
profetiorna vid sidan av dessa katastrofskildringar
syner och spådomar av motsatt slag. I
Uppenbarelsebokens tjugonde kapitel tecknas bilden
av det tusenåriga riket, då all ondska skall
vara fängslad; och över de sista sidorna i
denna bibelbok lyser ljuset kring den sista
580
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
