Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
"Till havets fåglar" är en diktbok med litet
främmande smak, där man ändå hela tiden
förnimmer författarens närhet. Någon
överraskande originalitet utmärker kanske inte
Viljo Kajavas poesi, men den har substans
och värme och en personlig hållning som
imponerar.
På den oroande frågan vad som egentligen
är det väsentliga svarade en gång en vis man
med det enda ordet "gräs". En mera poetisk
natur kunde tänkas ha svarat "fjärilar", och
så gör i viss mån Viljo Kajava, som i en
fladdrande och för alltid försvinnande fjäril ser en
symbol för stunden, för tomrummet "mellan
två försvinnande oändligheter". Däri liknar
han kanhända något debutanten Bertil Bodén,
som i en önskedikt, en drömdikt om det
ouppnåeliga vill tro sig tillfredsställd, om han bara
kunde
fånga denna mjuka
flykt denna
fjärilsvinge
mellan glöd
och aska mellan
ros och törne
Fjärilssymbolen förefaller att vara ändå mera
representativ för Bertil Bodéns poesi än för
Kajavas. Fjärilens rikt differentierade aviatik
måste te sig som ett eggande mönster för en
poet med så nyanserade ambitioner. Vilket inte
utesluter, att man vågar gissa att poeten för sin
disciplin och sin förkovran genomgått en så
sträng skola som Vilhelm Ekelunds. Eller
misstar man sig, när man tycker sig märka
visserligen fint utnyttjade men ändå ganska
otvetydiga reminiscenser av mästarens svåra och
inte alldeles ofarliga grammatik? I en dikt som
"Kvällning" har poeten råkat komma så nära
"Kastanjeträden trötta luta ..." att han av ren
och kanske omedveten självbevarelsedrift måste
sluta nästa strof en aning i Artur Lundkvists
stil. Sådana små väl balanserade
besynnerligheter tillhör dock det mindre vanliga i den fint
musikaliska bok som heter "Hösttema". När
den är som bäst, har poemerna verkligen
någonting av den källarsvalka och den
äppel-doft de inte ogärna handlar om. När den
är som sämst, kan rytmen bli en aning stelt
monoton och ordsammanställningen ansträngd
— "menuettlätt tåspetsyr" — eller lättvindig,
ibland med farliga akustiska
associationsmöjligheter: "ge mig allvar oroslynne"! Att Bertil
Bodén är en avgjort röstbegåvad och oftast
mycket tonsäker poet är ställt utom allt tvivel.
Att själva meddelandet kanske inte alltid är
fullt ut lika spännande som det fint nyanserade
framförandet utesluter inte de ljusaste
förväntningar.
Gunnar Elde heter en annan av höstens
debutanter som avsevärt kunde ha förbättrat
det visserligen något obestämda intryck som
diktsamlingen "Intill" gör på läsaren, genom
att utesluta en dikt som heter "Tillbedjan":
"Kulturen är ett slött kreatur" etc. Den lilla
meningsfullhet som möjligen en hastigt
påkommen attack av kulturleda kan innebära,
rättfärdigar knappast detta rått naiva anslag —
det händer ju mycket sällan att någon vinner
berömmelse för pianistisk färdighet enbart
genom att sätta sig hårt på klaviaturen. Men
kanske skall man inte döma poeten alltför
hårt. Vantrivseln tillhör ju de specifika
poetiska färdigheterna, och man märker att dess
författare också upplevt den med något av en
poets känslighet och intensitet och även
försökt krångla sig ur den både med famlande
trosattacker och med en viss allvarsam
självironi, som är tilltalande. Sitt försök att
"förmedla momentets onyanserade färg" ur sitt
eget pulserande jag har Gunnar Elde
genomfört med något som nästan liknar
självuppoffring.
En författare som har åtta romaner bakom
sig borde väl knappast kallas debutant, men
då Albert Olssön anmälaren veterligt
tidigare inte givit ut poemer må han ursäkta
rubriken. Den som genom läsning av Albert Olssons
prosaböcker utan svårighet förvärvat sig en
utpräglad högaktning för hans förmåga som
berättare grips tyvärr inte av några oblandade
lyckokänslor vid studiet av "Skuggspel".
Eftersom Albert Olsson torde vara i det allra
närmaste oförmögen att skriva något verkligt
tråkigt, är naturligtvis även hans diktsamling en
underhållande bok. Eftersom han av naturen är
en mycket talangfull person, gör den givetvis
inte intryck av att vara en klåpares verk. Albert
Olsson kan skriva vers — bättre än många
lyriker. Han har en märg och en must i sitt
språk och en rytmisk sving som kan erinra om
Fröding — och tyvärr också verkligen gör det:
"Det knarrade i löt, det gnisslade i bult..."
Han kan som i dikten om den lyhörda
hyreskasernen med anmärkningsvärd bravur
behandla ett slags Lindormsmotiv med
Ferlin-humör i Frödingston — utan att märka det?
Det måste i rättvisans namn betonas, att de
595
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
