Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tåren i sin dåtida kulturfientlighet tycks ha
föreställt sig. Att Ivar Lo-Johansson på allvar
hade börjat lära sig berätta, utvisar först och
sist en fiskehistoria från vildmarken som "Vid
Mörttjärn" med dess lediga dialog och friska
naturintryck. Om någon till äventyrs tvivlat
på den saken, så visar hans exempel, att det
allra viktigaste för en blivande författare är att
ka något att berätta. Holger Ahlenius
MELLANSPEL
Axel Strindberg: Vänta så vackert. Pjäs.
Bonniers 1948. 4: 25.
"Här är en enda sak som står sig spelet
igenom, och det är människans lust att smita
från sin uppgift", uttalade Dr Gordon i
"Kalifens son" — och saken stod sig inte bara det
spelet igenom, utan står sig även i Axel
Strindbergs nya pjäs. Den som har lust att smita här
är Valdemar, medelålders chefredaktör i ett
borgerligt blad, och det han vill smita från är
ett viktigt avgörande, vilket som sig bör måste
fattas i samma veva som han begår stort
tjugufemårsjubileum i tidningen och har
uppvaktningar och intervjuare på halsen. En energisk
reporter har uppdagat ett jättebedrägeri hos
en jädrans skojarfirma, han har solida papper
på saken och en rad sensationella artiklar på
fickan, som han bara väntar på att få in. Men
Valdemar tvekar. Det kommer att bli ett liv
på bankerna .... och så är det direktörerna
i tidningsstyrelsen som vill vänta med att
släppa skallet loss .... ja, Valdemar känner
sig faktiskt mogen för en liten paus i det
ständiga bråket.
Tendensen är väl inte det viktigaste i stycket,
även om Strindberg med friskt fotarbete riktar
sparkar mot korruptionen inom
tidningsvärlden: "Ska ekonomichefen avgöra vad sanning
en tidning får innehålla?" De korta scenerna
lindar sig snart fram till huvudpersonen och
kretsar sen kring hans konflikt.
Sensationsreportern, en tveklös sanningssägare, ställer
Valdemar mot väggen och påpekar, att det är
i hans inre som avgörandet sker: "Orientera
dig — i ditt eget innanmäte ja!" Kanske ger
detta en antydan om avsikten med dramats
teknik? Strindberg klipper nämligen samman
en rad lätt realistiskt skisserade scener på en
neutralt hållen scen, han arbetar med ljus och
ljud som övertoningar och låter telefonväxeln
vara scenhjulets axel. Han viker utrymme för
ett par direkta minnesbilder från Valdemars
ungdom, och figurerna dyker upp och
försvinner som om de mest hörde hemma i
huvudpersonens medvetande. Intrycket av att dramat
tänkes utspela sig i Valdemars "innanmäte"
förstärks av den symboliska skildringen av
Valdemars kristillstånd: alla figurerna sugs
upp i en hetsig ringdans kring ett gyllne
kalvhuvud och tryckpressarna dånar, medan
Valdemar bryter samman. När han slutligen reser
sig, beslutar han att av alla figurerna följ a sin
ungdoms älskade, den enda som kan hjälpa
honom att finna en "försoning med sin
ungdom". Han har fått "vänta så vackert" — på
vad? På att finna sig själv, kanske.
Det fingersnabba greppet, de rappa
scenväxlingarna och skissartade scenbilderna — vars
närmaste anknytning väl är Kjeld Abell — ger
stycket en tillgång i friskhet och tempo — även
om arrangemanget med de väntande framför
porten i fonden verkar tyngande och säger
föga. Friska är också ett par
redaktionsblän-kare, där Valdemar svänger ihop en ledare mol
sossarna och blixtintervjuarna Jim & Jack
dyker upp med sina patentfrågor: "Badar ni,
röker ni, ljuger ni, svettas ni efter maten?"
Strindberg har ett personligt sätt att snärta till
repliken, och —- frånsett någon direkt smaklös
formulering — finns det fin lyrik t. ex. i några
minnesbilder av norrländsk natur, medan den
blånande morgonstämningen i den slutliga
bort-toningen är för patenterad. Bifigurerna har
pregnans, men de är för enkelt tillskurna för
att verkligen intressera — en brist som är mest
kännbar i fråga om de båda kvinnorna kring
mannen: hustrun är karriärlysten och kokett,
ungdomsbruden varm och god och trofast.
Fastän stoffet på många punkter således är
alltför konventionellt och det moraliska
avgörandet för självklart okomplicerat, gör
pjäsen ändå intryck, när Strindberg försöker driva
huvudfiguren fram till en självuppgörelse.
Valdemar är ypperligt karakteriserad redan
vid sin entré: frodigt talför i sitt
meddelelse-behov, nonchalant kulturglupsk och fryntligt
belåten med sin borgartillvaro — men ändå
osäker och hemlös, med en dold
främlingskänsla, därför att han tycker sig ha svikit sitt
arbetarursprung och sina ungdomsdrömmar.
Hans vacklande och velande fram och tillbaka
inför avgörandet är visserligen dramatiskt
otillfredsställande men målar utmärkt det lösa och
flaxande i hans försök att lösa sin konflikt,
hans uppblossande förhoppningar följda av
platta återfall; och den plötsliga ansats
Strindberg gör i slutscenen att slunga fram en lös-
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
