Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
nästan sjukligt faderlig kärlek, men som genom
en oförstående husvärds försorg bringas om
livet under sällsynt otäcka omständigheter.
Patriks själsliga onda bryter ut, han hamnar
på sinnessjukhus och genomgår en allvarlig
sjukdom, som skildras med skakande
åskådlighet. Efter hand blir det klart att hela hans
utan-förställning i livet bottnar i
barndomsupplevelser, som inte här ska avslöjas, han blir
frisk igen och beslutar sig att börja livet på
nya villkor — se det i ögonen i stället för att
undfly det.
Romanen är en smula vidlyftig i början,
Patriks små lustigheter, som ibland kan vara
ganska prövande exempel på krystat
akademiskt skämt, och hans små korn av
livsvisdom, som inte alltid verkar så visa — t. ex.:
livet är som ett pensionat, gästerna kommer
och går — får breda ut sig väl mycket, det må
nu vara som kallblodig demonstration eller
inte. Man kan inte heller uppbåda nämnvärd
entusiasm för den framställning av 40-talets
modernistiska litteratur som boken ger. Vill
man parodiera det maner, som återfinns på
sina håll i den angripna dikten, får man göra
det på annat sätt, genom att överdriva dess
stilmedel, inte som här genom att stoppa in
skrattretande ord lite varstans i texten. Det är
ungefär som om man skulle lufta sitt ogillande
av Tegnér så här: "Väl formar den fete med
gaffeln sin värld, väl flyga som örnar hans
biffar". Wall har i vissa fall använts som
tillhygge mot 40-talisterna. Att han, åtminstone
innerst inne, har drag gemensamma med dem
både i fråga om åskådning och stilmedel visar
avsnitt som källarresan, Hiawathas död och
sinnessjukdomens utbrott. Dessutom övergår
ju Patrik själv till en annan syn på litteraturen
än den marmorkult han ägnat sig åt i början:
"Jag älskar högst den litteratur som för mig
in till mig själv: den nakna och kalla
sanningens, den obevekliga klarsynens, den hårda
barmhärtighetens litteratur. Döm därav vilken
ny människa jag blivit — men döm mig inte
för hårt."
Frånsett dessa invändningar har man
emellertid bara att utan vidare erkänna Bengt V.
Walls stora förtjänster, hans levande och
skiftande stil, hans burleska humor, som t. ex. på
Patriks tågresa når så fina resultat, den
säkerhet, varmed han genomför sin huvudidé och
den oerhörda uppriktighet, med vilken han
måste ha hämtat ur sina erfarenheter när det
gällt att skildra Patriks sönderfall och
hopsättning. Åke Runnquist
LYCKAT OCH
MISSLYCKAT OM KVINNOR
Anna Lenah Elgström: Ben målade öknen.
Norstedts 1948. 9:75.
Karin Juel : I anden fattig... Norstedts 1948.
8: 50.
Ulla Bjerne: Att våga vara. Bonniers 1948.
12 : 50.
I Anna Lenah Elgströms roman flyger ett
passagerarplan tvärsöver amerikanska
kontinenten och kraschar till slut i "the painted
desert" i Arizona. Det är ett effektfullt och
färggrant slut, som teatersceneri betraktat. Men
att hon för planet till dess mål just i den
trakten beror nog inte bara på att den är tacksam
som färgfilmskuliss — det är säkerligen
namnets symbolik som dragit henne dit och som
har låtit henne döpa boken efter just denna
plats på den långa färden. När man tänker
tillbaks på romanen, är det ju en helt annan
målad öken än de blodröda kalkklipporna, som
man längst och starkast minns. Kvinnan i
centrum för berättelsen, den hårdkokta kvinnliga
reportern Marie Manson, liknar själv
ingenting så mycket som Arizonas stora
turistattraktion, den vackra, unika och livlösa brokiga
öknen. Det väsentliga i romanen är sedan
hennes egen unga själs frigörelse ur detta
hårda och förtvivlade skal.
Av någon anledning är denna frigörelse
inkomponerad i en mer eller mindre
äventyrs-betonad reseroman av den välkända sorten,
där alla passagerarna på en båt, ett tåg eller
ett plan på många olika sätt är inflätade i
varandras förflutna eller framtida öden. Det är
ett knep, som ger en dramatisk enhet åt
handlingen, men naturligtvis inte betyder att den
är skriven som underhållning i Vicki
Baum-stil. Landskapsvinjetterna som inramar
händelserna, detaljerna från flygpersonalens arbete
är inte bara pittoreska i sig själva utan sätter
också in i berättelsens bakgrund en känsla av
vidder, rotlöshet, stora överhoppade
sammanhang, som även hör med till huvudpersonens
livssituation. De många parallellhandlingarna,
som medpassagerarnas och piloternas liv
utgör, grupperar sig kring Marie Manson som
lika många olika kontraster. Och det är inte
några enkelt känslosamma kontraster: de vill
få fram ett medvetet och genomtänkt mönster,
där även Marie i sista hand bara är ett
typexempel, ett som visar utöver sig själv.
4 BLM 1948 VIII
601
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
