Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
historiska romanen så ofta tycks vara
tummelplats för dem, som i sin människoskildring
knappt kommit längre än till att gruppera
persongalleriet efter svart-vit-psykologins mönster.
Här finns ädla kvinnor och tappra riddare
omväxlande med svartblickande och dolska
munkar. Den enda av romanens personer, som på
mig verkar något så när sann, är Isabellas
syster Margarita, som verkligen faller ur det
feodalt uppstyltade i omgivningen på ett både
verkningsfullt och karakteristiskt
pratsjukt-kvinnligt sätt. Bäst har författaren i allmänhet
lyckats med de folkliga typerna, som ju också
har hans sympati i en helt annan
utsträckning. — Det viktigaste som sker i boken är
Nikiforos Sgouros’, Isabellas älskades,
förvandling från en labil äventyrare till en
an-svarskännande och energisk motståndsledare.
Tråkigt nog blir den linjen endast i
förbigående antydd av författaren, och det är fara
värt att man tappar bort denna den centrala
ränningen i väven för det rikt arbetade yttre
intrigmönstret.
Terzakis’ styrka som romanförfattare tycks
ligga mindre i det dramatiska än i det
dekorativa. Språket har emellertid en bildrikedom,
som under loppet av nära 500 sidor blir rätt
tröttande. Men, vid profetens skägg, vilka
pittoreska svordomar frodades inte i det medeltida
medelhavsklimatet.
Börje Knös, som översatt, har nog gjort det
mesta möjliga av situationen.
Lars-Göran Eriksson
EN DEBATTÖR
Herbert Tingsten: Argument. Bonniers 1948.
14: 50.
I detta nu existerar ingen mer
uppmärksammad, mer omstridd svensk publicist än
Herbert Tingsten. Den stridbare
statskunskaparen är ju inte den förste professorn i svensk
press; växtbiologen Lidforss och
religionshistorikern Segerstedt ha varit hans
föregångare och vederlikar — så ock, ehuru inte
professorer, de lika mångkunniga Gustaf
Stridsberg och Johannes Wickman, men sedan den
sistnämnde tystnat, är Tingsten vår
ojämförligt främste publicist. Omdömet innebär
ingalunda, att man svär på hans ord och meningar
eller är blind för den begränsning han delar
med allt mänskligt. Han är det i kraft av sin
lysande intelligens och enastående vitalitet, sina
omfattande litterära och filosofiska, politiska
och historiska kunskaper, sin förmåga av
analytisk och polemisk skärpa och sin renodlat
intellektuella stil, som är idel senor och nerver
och uppbäres av ett slags hamrande,
kulsprute-smattrande, aldrig förtröttad energi.
Det urval ur de senare årens artiklar och
uppsatser, som Tingsten nyss utgivit, inledes
med ett avsnitt om "Press och tryckfrihet".
Det har sitt intresse inte minst däri, att det ger
besked om den oförnekliga kontinuiteten i
renegatens tänkesätt. Flera av dessa uppsatser
ha på sin tid publicerats i den
socialdemokratiska partitidskriften Tiden. Redan den gången
var Tingsten upprörd över samlingsregeringens
ynkliga tryckfrihetspolitik. Han kunde uppvisa
historiska exempel på att all verklig
tryckfrihet upphör om inte pressen i en demokratisk
stat har tillåtelse att kritisera andra länders
styrelsesätt och statsöverhuvuden. Han vred
nacken av den barnsliga vanföreställningen, att
presskampanjer kunna leda till krigsutbrott
utan att realpolitiska skäl ligga bakom. Och
han påvisade, att den svenska regeringen gav
den främmande diktaturstaten hela handen var
gång den räckte den ett lillfinger, och att om
det är statsmännens plikt att tiga, så är det
pressens uppgift att tala. Allt detta borde vara
truismer, och det förtjänar att sägas på nytt,
men under kriget kunde det alltså sägas även
inom det socialdemokratiska lägret.
I en senare artikel, "Socialismen och
friheten", där Tingsten redan är i full färd merl
sin kampanj "Mot socialism och kommunism",
har han inte dolt vad som alltjämt tilltalar
honom i socialdemokratin, nämligen dess
historiska insatser, fackföreningsrörelsen,
sociallagstiftningen. Med rätt eller orätt menar han, att
partiet nu står inför förverkligandet av den
länge uppskjutna socialiseringen, och det är
då han inte kan följa med längre. Med all kraft
värjer han sig mot socialiseringen, mot vad
han anser som dess ofrånkomliga
följdföreteelse i form av en politisk och ekonomisk
byråkrati med ödesdiger verkan för den
antistat-liga, demokratiska och individualistiska
frihetslinje han utläst hos Marx, men som dennes
moderna efterföljare skulle ha svikit.
Dessutom spårar han olycksbådande tendenser inom
partiet att etablera sig som statsparti i
permanent regeringsställning. Därigenom skulle
själva det parlamentariska systemet upphävas,
eftersom detta förutsätter, att partierna
alternera i regerings- och oppositionsställning. Att
det existerar en gräns- och farozon, som
socialiseringen inte får överskrida, kan vem som helst
611
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
