Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
snuddar med sirliga fotskrapningar farligt ofta
vid parodin. Annars är "Anders Sidners
ungdom" ingen helt charmlös bok. Den handlar
om en torparpojke, vars begåvning hjälper
honom över tröskeln till socknens prästgård
och så småningom in i storskolan i Härnösand,
dit han anländer till fots med brödskrin,
smör-drittel och en torkad fårbog. Efter att ha
studerat teologi lagom länge vid universitetet
återvänder han hem, gifter sig, arrenderar ett
hemman och blir den korsning mellan Guds
såningsman och sin egen som var den vanliga
prästtypen under förra seklet.
I förbigående har man bland annat fått en
inblick i hur jorddragning gick till, repeterat
potatisens inhemska historia, luktat svag
krutrök från finska kriget 1808 och skymtat
Samuel Ödmann, vår namnkunnigaste
hypo-konder, genom den tjocka luften i hans
garanterat dragfria Uppsalaide; det är sådant som
motiverar bokens underrubrik "En
kulturhistorisk roman". Lite av Nahum Fredrik
Bergström och lite av Alice Lyttkens, så kan
ungefär strukturen i krönikan om den linhårige
Sidner anges. Dess oskuldsfullhet är
avväpnande. Per Erik Wahlund
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Riket och huvudstaden har fått en ny scen, kallad
Stockholmsteatern. Det är lika gott att börja
krönikan med att inregistrera detta faktum, som man kan
hoppas blir det längst bestående från septembers
teaterliv. Trots allt som skrivits fram och tillbaka om en
stockholmsk stadsteater, så blev det inga kommunala
myndigheter, som hissade seglet den här gången, utan
ett privat konsortium med lilla energiska Barbro
Kollberg i spetsen och filmpengar längst bak. Lokal är
Cirkus, som har sett clownsprång och fribrottningar
förut, och fick se åtskilligt mer av den varan i
öppningsprogrammet, "Så tuktas en argbigga", med
Gunnar Skoglund som regissör. Det vittnar om en
myckenhet av friskt mod, och måhända också av något annat,
att ge sig i kast med just den pjäsen, när det inte har
gått längre tid sedan Sandro Malmquist presenterade
den på Oscars och i Malmö, i en föreställning, som
med rätta räknas bland de klassiska i svensk teater.
"Argbiggan" är ju ingen djuping precis. Tvärtom, den
hör väl till det flackaste som Shakespeare har skrivit,
och det vill hos denna allspektrummänniska inte säga
så alldeles litet. Den är en enkel, men livlig lek med
klotsar där redan vimlet av entréer och sortier ställer
större krav på färgstark karakterisering av de
uppträdande, än vad cirkusföreställningen gav, annars blir
det helt enkelt för svårt att hålla dem isär och kunna
följa med för en ovan åskådare långt bort i den stora
salongen. Och pjäsens konstanta vädjan till den
manliga självhävdelsen i dess mest enfaldiga form blir helt
outhärdlig, om där inte sätts in ett stänk av humor och
ironi, en glimt i ögat, som försonar. Den glimten fanns
hos Edvin Adolphson och Lillebil Ibsen i
Malmquistföreställningen. När han spelade ut sina översittarkort,
så kände man att det var ett erotiskt spel som fördes,
och när hon kapitulerade och lät sol bli måne och
gubbar flickor på hans bud så kände man att hon gick
med på noterna, böjande sig men inte bruten.
Äktenskapsfridens Paris var värt en mässa, sedan, det märkte
man nog, visste hon i alla fall mycket väl var hon ville
ha skåpet. Tidigare har jag sett Gösta Ekman spela i
stycket mot Pauline Brunius, och där fick samspelet
också en sensuell charm, om ock av annan art, som en
lätt homosexuellt färgad brottningskamp mellan en
gossaktig condottiere och en viril kvinna. Men Barbro
Kollberg härjade och regerade bara, och när det tog
slut så tog hon också slut, och Åke Öhberg var en
svassig ärkeknöl och inget vidare. Samspelet
runtomkring dem (charmfull stilteater hos Sandro
Malmquist) fördes mest efter systemet "sparka och spring",
som det hette inom fotbollen i ens ungdom. I brist på
annat hade man fyllt ut med gags. I gästabudsscenen
i sista akten satt trähästarna med vid bordet, och när
en stekt fasan bars in, så snubblade pågen, fasanen
flög upp mot taket, fälldes med ett skott ur en
jaktbössa och damp ner förvandlad till hare. Nog var det
cirkus mer än Shakespeare.
Det bör väl också antecknas att dekorationerna var
av Sigvard Bernadotte: rena i linjerna, men söta i
färgen, som skär sockerkräm och violpastiljer. Texten
nyöversatt av Karl Ragnar Gierow. Starkaste intrycket
bland de uppträdande gjorde på mig Toivo Pawlo.
Det vore roligt att snart se denne ganska intensive
unge skådespelare i en stor huvudroll, till exempel
(faller det mig in) som "Den girige" av Moliére. Han
borde kunna vara mogen att göra något bra där.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
