Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av väsensfrämmande idealjag. Allt detta fanns endast
in nuce i "Brudsporre", med flit aldrig utfört, efter
alla värderingar skulle undvikas. Därför är "Skuggan
av Mart" långt mer dramatisk i vanlig gängse mening.
Men själva skuggan personligen, sådan man hängt upp
den på kakelugnen i slutakten, var helt anskrämlig.
#
När Helge Wahlgrens namn ovan nämndes, så tänkte
vi givetvis på den Helge Wahlgren, som på sin tid satte
upp "Tobaksvägen" och "Det ljusnar vid sjutiden",
vilket senare remarkabla framförande av en i och för
sig ej så märklig pjäs nu åter går i repris på Göteborgs
stadsteaters studio. Däremot ej på Helge Wahlgren,
sådan han framträdde i den förskräckligt långtråkiga
tillställningen "Familjenäsan" (The Banbury Nose) av
Peter Ustinov, numera lyckligen nedlagd efter några
få salongstomma föreställningar. Det var ett lamt och
tafatt försök att lancera en kavalkadkomedi, som inte
intresserat skådespelarna själva, ej heller ägde
förutsättningar att intressera svensk publik; bara för att
författaren gjort sig ett namn hos den engelska och
skulle tackas för sist för han i sin tur lancerat Ingmar
Bergmans "Hets" på engelsk scen. Det blev just ett
skönt tack. Hade inte artigheten åtminstone krävt att
Ingmar Bergman tagit hand om översättningen och
pjäsens regi själv, han borde ju varit i någon mån
engagerad? Och allra helst borde man ha gripit ut
något lämpligare ur den unge teatermannens rika och
splittrade produktion, t. ex. den pseudoklassiska
komedin "Paris Not so Gay", som går i Giraudoux’ fotspår.
Nu är det fara värt att Ustinov aldrig kan komma
tillbaka, i varje fall inte i Göteborg, och det är synd, för
helt negligibel är han nog inte. Även mycket kräsna
engelska bedömare talar med omisskännlig högaktning
om hans outtömliga uppslagsrikedom och friska
mångsidighet.
»
Jean Anouilh är fortfarande den dramatiska
författare, som rent kvantitativt står för största inslaget i
dagens svenska teater. I ty hänseende kommer han nog
att ersättas av Strindberg fram på vårsidan, ty man
lever ju i jubileumsår, men sedan skulle det inte
förvåna om Anouilh kom tillbaka igen, för han är
onekligen en tjusande scendiktare, på ett sällsamt sätt
tidlös och tidsavpassad på en gång, och just genom sin
ideliga upprepning av samma motiv utrustad med
schlagerns förutsättningar att gräva sig fast i
publikens öra. Hans konst känner inga nationella gränser,
så som Ustinovs, utan jämförelse i övrigt, tydligen i
hög grad gör det — och dock, hur rotad i fransk
romantisk tradition! Holger Ahlenius har tidigare i
denna tidskrift pekat på hans starka
lärjungeförhållande till Musset, och nog är det påfallande. Har man
ej kommit på den reflexionen förr, så pressar den sig
på en efter att man åskådat Stig Torsslows framförande
av "Lek ej med kärleken" på Malmö Intima Teater,
för där hade man just tagit fram det dekorativa och
artistiskt tokroliga, som hos Musset, liksom hos
Anouilh, bildar motvikten och pendangen till det
patetiska hävdandet av den stora kärlekens ödesdigra
primat i mänsklig tillvaro. Man skulle förvisso ha önskat
mer av naken lidelse i utbrottsögonblicken hos den
Camille, som Agneta Prytz levandegjorde utsidan av,
liksom man skulle önskat åtskilligt mer raffinemang
över Boulevardteaterns framställning av "Henne
han älskade" (Léocadia) på Söder i Stockholm, men
med alla ofullkomligheter och olikheter var det två
starkt besläktade föreställningar, låt vara att Malmös
var långt mer rutinerad. "Romantisk" har under några
år varit gängse skällsord i huvudstadens litterata
kretsar, och som alla modeord har det mist sitt sakliga
innehåll av det trägna osakliga bruket. Berövar man det
emellertid sin glåpordsfunktion och återför det till sitt
ursprungliga substantiella innehåll så har man rätt att
konstatera att Anouilh är en romantikens
återupp-väckare i vår tid, med alla dess attribut: den
romantiska fantasileken, den romantiska ironien, lidelsen för
lidelsen, intresset för särlingsmänniskorna (prinsen i
"Henne han älskade"!) och annat mer. Det fattas bara
den blå blomman, och så gudskelov den böjelse för
känslosam religiös mysticism, som gjorde särskilt den
tyska nyromantiken så påfrestande i längden. Med all
sin teoretiska känslodyrkan är Anouilh fast och klar,
däri trogen det galliska arvet.
Teatermässigt sett har "Tjuvarnas bal" på
Göteborgs Stadsteater och "Romeo och Jeanette" på Nya
Teatern i Stockholm varit de bästa
Anouilhföreställ-ningarna under månaden. Ingmar Bergman hade som
regissör för den förra skapat något övermåttan festligt,
en färgrik karneval med lagom mycket dansanta
inslag och en rätt avvägning mellan spex och allvarliga
tonfall. Det förra elementet representerades mest
minnesvärt av Yngwe Nordwall (Lörd Hurf) och Semmy
Friedmann (Dupont-Dufort d. ä.), det senare av
Hjör-dis Pettersson (Lady Hurf) cch Gertrud Fridh (den
äldre systern). Det enda man allvarligt vill protestera
mot är stympningen av slutet. Det går inte att förbättra
Anouilh med sådana självrådigheter, även om man
heter Ingmar Bergman. I Nya Teaterns föreställning
var det framför allt samtoningen mellan bretagnesk
interiör och väl sammanhållet spel, som jag fängslades
av, och så av Gunnel Broström, så skälvande mjuk och
levande, och även Nils Kihlberg i den första akten.
Den andra tyckte jag däremot gjordes starkare i
Hälsingborg (se BLM IX/47). Föreställningen av "En
vildfågel" på Dramatens lilla scen i månadens början
recenserades redan på vårsidan i denna tidskrift
(IV/48). „
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
