Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Och därmed är katalogen över de märkligare
teaterhändelserna i september 1948 säkerligen något så när
komplett. Blancheteatern har ännu ej haft
säsongpremiär när detta skrives. Vasateatern har hållit på
med ett obetydligt konversationsstycke av S. N.
Behr-man, "Jane", om vilket det märkligaste faktum är att
det falskeligen reklameras som ett verk av Somerset
Maugham. I själva verket är visserligen handlingen
lånad från en novell av Maugham, men vad betyder
det, scenbehandling, repliker och andra är Behrmans
vanliga konfektionssömmeri. Finns det inget straff på
falsk ursprungsbeteckning på skådespel, liksom på
konjak och ansjovis? Norrköping-Linköping har
kört med en annan lika obetydlig amerikansk produkt,
"Kära Ruth", Hälsingborg med Garson Kanins "Född
i går" med Nils Fritz och ett finländskt nyförvärv
i huvudrollerna; Hilding Gävle: och Irma Christenson
har fortsatt sin triumf färd i "Alltsedan paradiset"
med att också lägga Malmö för fötterna och
Riksteatern har börjat kuska runt. kring landsorten med
ett brasilianskt stycke som kallas "Komedin om
morgondagen", dåligt Saroyanepigoneri och alldeles
förfärlig smörja. Också där är "Johanna från Lothringen"
under förberedelse, med Sandro Malmquist som
regissör och Gaby Stenberg som Jeanne d’Arc, hur nu det
skall gå — måhända inte så illa.
FILMRECENSIONER
Hamlet. Manus: Laurence Olivier och Alan Dent.
Produktion och regi: Laurence Olivier. Two Cities.
Att filma teater är alltid att försöka sitta på två
stolar samtidigt och dilemmat blir givetvis svårare ju
större teater det gäller, ju mera hänsyn man är skyldig
pjäsen. En svårare uppgift än att filma "Hamlet", vars
handling de flesta bildade människor kan mer eller
mindre utantill, är därför knappast tänkbar. Att säga
att Laurence Olivier lyckats ge en fullgod filmatisk
version av Shakespeares mest berömda tragedi vore en
förmätenhet mot Shakespeare, ty hur pietetsfullt
film-bearbetaren än gått tillväga har han måst klippa och
flytta om i pjäsen. Nästan allt som yttras i filmen är
skrivet av Shakespeare och ingen episod är tillagd.
Men allt är inte med (det brukar det ju föralldel inte
vara alltid heller på scenen) och därför kan filmen
inte gälla som en helt tillfredsställande återgivning av
dramat. Strykningarna och ändringarna har måst
företas för att göra en njutbar film och däri har Olivier i
stort sett lyckats liksom han gett oss en personlig
Shakespearetolkning, "an essay in Hamlet", av största
intresse.
Pjäsen spelad in extenso tar fyra och en halv timme,
filmen två och en halv. Ändå verkar filmen längre än
en scenföreställning. De strykningar som företagits,
bl. a. Rosencrantz och Gyldenstern och det avslutande
Fortinbrasintåget, har inte gjorts för att avlägsna
longörer utan för att dröja längre vid de episoder som
står kvar. Det är något överdimensionerat i själva
berättartekniken, något nästan gravitetiskt i
kamera-föringen. Scenerna välver sig långsamt över i varandra,
kameran dröjer rannsakande vid ansiktena och släpper
dem motvilligt, i allmänhet något för sent. Man har
intrycket av att de som gjort denna film varit
överväldigade av att befinna sig på helig mark, i en av diktens
katedraler, och i sin strävan att undvika alla helgerån
har de stundom stelnat i alltför reverenta attityder.
Mest betecknande i den vägen är att när Hamlet
framsäger eller framtänker sin berömda "att vara eller inte
vara"-monolog så kan detta inte ske i en av slottets
salar utan måste äga rum på krönet av tornet i en
evighetsinfattning av rymd och hav. Där har vördnaden
för en toppunkt i världslitteraturen tagit sig ett alltför
bokstavligt uttryck som tangerar det banala.
Slottet i Helsingör är heller ingen vanlig
fursteboning utan ett i gotiska dimmor inhöljt spökslott
som ruvar på en klippa i ett tidlöst hav. Denna
symbolism är främmande för Shakespeare och betingas inte
av pjäsen utan av den romantiska berömmelsen kring
den. Interiörerna är utomordentligt vackra men
ogästvänligt kala och storslagna i en normandiskt romansk
stil, allt för att ge högtidlig resonans åt de klassiska
replikerna och för att understryka det oerhört
betydelsefulla i skeendet. Denna tunga, spartanskt
monumentala ram frestar hårt på aktörerna som ibland
verkar tyngda av sitt ansvar. Den livliga pulsen, de häftiga
ansatserna och de snabba växlingarna som är så
utmärkande även för Shakespeares tragedier och ger dem
deras oförlikneliga liv har dämpats ner i ett
komprimerat ultrarapid.
Om alltså helhetsintrycket av Hamletfilmen inte går
fritt från monotoni så skall det inte förnekas att flera
av de enstaka scenerna är lysande, så lysande att de
överträffar vad man sett på teatern. Hamlets första
möte med sin faders vålnad uppe på tornterrassen,
scenen med skådespelarna och deras framförande av
mordet på Hamlets fader (en naiv pantomim som
erinrar om figurerna i ett medeltida klockspel),
uppgörelsen med modern i ett käilekshat så upprört att
mordet på Polonius blott blir en ovidkommande
episod, ungefär som att slå till en näsvis fluga, den stora
fäktduellen och det allmänna manfallet i slutscenen,
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
