Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
detta är teater och film i triumferande union,
underbart som bildkonst och andlöst spännande i sin
skälvande intensitet.
Och Hamlet själv? I Oliviers tolkning är han blond,
kraftfull, nästan romersk i fysionomin, fulländat
elegant och furstligt värdig i sin plastik, manligt fattad i
sin sorg och överlägset charmfull som sina vänners vän
och den beskäftige Polonius’ spefulle skändare. Det är
ett Hamletporträtt där renässansdragen inte luckrats
upp av några romantiska dimbildningar och där
handlingsmänniskan, inte grubblaren, ger den yttre stilen.
Det hamletska vanvettet söker Olivier aldrig göra till
någonting annat än camouflage för hämndplanerna
mot styvfadern, fast han hypokritiskt åberopar sig på
sinnesförvirring när han ursäktar sig inför Laertes.
Hamlets förhållande till Ofelia ter sig i denna
tolkning fortfarande ambivalent, en slående illustration till
vad filmen utger sig för att vara: "tragedin om en man
som inte kunde bestämma sig." Har han älskat henne
(varit hennes älskare?) så begagnar han henne nu
sedan han utvalts till hämnare ofta som syndabock för
sitt obeslutsamma humör med en nästan sadistisk
förslagenhet. I andra stunder, såsom när han uppmanar
henne att gå i kloster, bryter ömheten igenom
bitterheten och man får en känsla av att Hamlet endast med
självövervinnelse avstår från Ofelia samtidigt som han
vill rädda henne från sitt farliga grannskap.
Antagligen skall man inte bry sin hjärna över förhållandet
mellan dessa två, ty Ofelias uppgift i dramat är främst
att vara en kontrast till Hamletfiguren; den
renhjärtade oskulden i motsats till den komplicerade
förståndsmänniskan. Hennes vansinne, som är det mest
svårsmälta inslaget i "Hamlet", blir lättare att
acceptera om man ser det i kontrast till Hamlets spelade
vanvett — som ett slags ställföreträdande lidande.
Den endast adertonåriga Jean Simmons är betagande
i Ofelias roll. Hon har alla de yttre förutsättningarna
att göra figuren så rörande det nu går ocli uppträder
med förbluffande säkerhet. Överhuvudtaget har Olivier
inte slarvat med rollbesättningen, den har ingen enda
svag punkt. Drottningen har säkerligen aldrig blivit en
så rikt fasetterad tragisk figur som i Eileen Herlies
framställning, trots att hon egentligen är tjugu år för
ung för rollen. I samspelet med Olivier är det hon som
ställer sig i brännpunkten genom den hänsynslösa
ut-levelsen av sin nästan sinnliga moderskärlek. En
originell, berikande detalj är att drottningen när hon i
fäktscenen genomskådat kungens anslag mot Hamlets
liv inte av misstag utan med berått mod dricker ur den
giftbägare som var avsedd för hennes son.
Kungen-usurpatorn är heller inte någon kortspelskung i Basil
Sydneys skepnad; man får ett starkt intryck av hur
ruelsen, ömheten och maktsjukan brottas bakom hans
breda bringa. Felix Aylmers Polonius är gammal fin
teaterkultur med de flesta av filmens sparsamma ko-
miska effekter på sitt konto. Detta blott för att nämna
de främsta.
Kameran har skötts av Desmond Dickinson. Hans
foto i mjuktonad grisaille är sensationellt genom sin
djupfocus och utomordentligt i sina inställningar och
svep. Slutligen återstår att nämna William Waltons
suggestiva, diskret inlagda musik. Allt klaffar i ett
perfekt teamwork bakom vilket man känner Laurence
Oliviers starka konstnärliga vilja. Shakespeare har
ingen anledning att vända sig i sin grav.
Georg Svensson
De röda skorna (The Red Shoes). Regi: Michael
Powell och Emeric Pressburger. Produktion:
Eagle-Lion.
De röda skorna heter en saga av H. C. Andersen
om en flicka som älskade sina röda skor så mycket att
hon hade dem på sig även när hon gick i kyrkan. Till
straff fick hon dem förtrollade så att hon bara ville
dansa och inte kunde sluta förrän hon bett
skarprättaren hugga av hennes fötter. Då fick hon frid,
frälsning och träben men benstumparna med de röda
skorna fortsatte att dansa. Det är en grym saga som
inte blir mindre otäck genom sin religiösa sensmoral.
Men som underlag till en balett om dansens heliga
vanvett är den onekligen effektfull. I synnerhet när
denna balett är komponerad för filmen vilket
möjliggör ett konstnärligt realiserande som suveränt spränger
rummets och tyngdlagens begränsning i en svindlande,
surrealistisk dansdröm som är något av det skickligaste
och skönaste som skådats på film. Herrarna Powell
och Pressburger är specialister på magiska
kameraeffekter och här har de nått sitt höjdmärke.
Framförandet av baletten utgör den centrala episoden i
historien om ett engelskt balettsällskap och om en ny
stjärna som tänds på dansens himmel blott för att
förbrinna i sin egen eld. Den unga ballerinan, spelad av
Sadlers Wells-balettens unga premiärdansös Moira
Shearer, är oförsiktig nog att förälska sig i sällskapets
kompositör och dirigent ocli den konflikt hon
därigenom råkar in i — mellan restlös hängivelse åt sin
konst och hänsynen till sin man — klarar hon inte utan
går under i ett alltför melodramatiskt iscensatt
självmord. Man kan lämna kärlekshistorien åt sidan, den
övertygar inte, och i stället acceptera filmen som en
ytterst lärorik, rolig och bildmässigt högklassig
introduktion i balettens värld. Det är Sadlers Wells-baletten
i Covent Garden som lånat ut några av sina främsta
krafter: utom Shearer Robert Helpmann och den stora
mimikern och koreografen Leonide Massine, vilka vi
får se i aktion under repetition, träning och i glimtar
av repertoaren. Det är verkligen en värld alldeles för
sig själv, ett slags stor barnkammare med otroliga
resurser och samtidigt ett tempel för konstnärlig fana-
621
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
