Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
tism och ett institut för hårdaste fysiska drill. Baletten
är konstarternas allmänning, där teater, måleri, plastik,
dikt och musik möts till gemensamma uppvisningar.
Man förstår att det finns balettomaner liksom man
förstår att denna lidelse oftare leder till luxuös
esteticism än till stor konst. Detta luxuösa drag med tendens
åt det kitschiga understryker filmen, fast det är svårt
att avgöra med hur mycket ironi, icke minst genom
teckningen av sällskapets ledare, en Diaghilevfigur
som spelas utomordentligt intelligent av Anton
Wal-brook, en renässansfurste vid ett leksakshov. Det
behöver kanske inte tilläggas att filmen är i färg och som
färgfilm kanske den vackraste hittills.
Georg Svensson
Den förlorade sonen (Der Prozese). Regi: G. W.
Pabst. Manus: R. Brunngraber, E. Roboz, K. Hauser.
Foto: Helmut Fischer-Ashly. Produktion:
Hiibler-Kahla.
Pabst återkomstfilm tar ett djupt grepp ner i det
centraleuropeiska skuldmedvetandet. Det är en av de
mest skakande filmer man någonsin sett, bräddad av
skam och bitterhet, raseri och vanmakt. Den är
framför allt ljungande anklagelse men också förklaring,
noggrann redogörelse för ett typiskt fall av
frambrytande judehat. Antisemitismens farsot, som nyligen
firat sådana orgier och nu likt en kringströdd
drak-sådd tycks befinna sig under uppspirande runtom i
världen, exemplifieras i filmen genom en episod från
en ungersk by vid sekelskiftet.
En tjänsteflicka skräms av sin husfru att rymma,
blir bortstött av sin mor och kastar sig i floden.
Skuldkänslan skjuter de båda kvinnorna ifrån sig genom
att skylla flickans försvinnande på byns judar. Judarna
har rövat bort henne och begått ritualmord på henne!
Den fantastiska beskyllningen sprider sig som en
löpeld, byborna blir tjutande hysteriker, den tyranniske
godsägaren driver på och gör nationalistisk politik av
fallet. Falska bekännelser torteras fram, en skara
judar bortföres av gendarmer medan synagogan
brinner, processen försiggår under full lynchstämning,
men en modig försvarsadvokat slår tillbaka
stormloppet och reder ut lögnhärvan. Den lyckliga
upplösningen verkar knappast konsekvent, varken från
filmens egna premisser eller med tanke på senare
judekatastrofer. Men en hårdare konsekvens skulle gjort
filmen nästan outhärdlig att se.
Det splittrade, borttonande slutet bidrar till
förnimmelsen av uppvaknande ur en ond dröm. Men snarare
är det ju så att man undslipper strupgreppet från en
ond verklighet. Allt återgivande av en sådan förhatlig
verklighet riskerar att bli uppfattat som obalanserade
överdrifter, karikatyrer, hetspropaganda. Filmen är
verkligen så upprörande att man bara i andra hand
förmår bedöma den som konst. Under dess första hälft
har man ofta en ovanlig förnimmelse av närhet, av de
stora, fylliga bildernas påtaglighet, med judarna som
svarta skuggor mellan byns vitkalkade hus, med
flodens virvlande, hotfullt levande vatten och
nattstämningen med månsken bakom pilträden vid ett djurs
klagande läte. Efter hand tätnar massuppträdena och
spänningen, som övervägande är en rent moralisk
spänning, stiger oavbrutet, nästan utplånande ens
medvetande om filmen som förmedlande uttrycksmedel.
Som massregi är det en triumf för Pabsts tränade
talang och oförminskade kraft. Som miljöskildring har
filmen många höjdpunkter: de grälsjukt laddade
by-scenerna, de judiska interiörerna med sin blandning
av naiv mänsklighet och stel ortodoxi, den överklassiga
balsalongen med muskelspänt eldiga husarofficerare
och lystna damer med halvblottade barmar, en studie
i svällande förgyllning och föga maskerad råhet.
Men det är kanske ännu mer i typstudierna
regissörens mustiga gestaltningsglädje och virila patos träder
fram. Varenda individ som plockas fram ur massan i
en aldrig så kort scen har sin utpräglade karaktär,
fasthållen med en konstnärs snabbt genomträngande
blick. Judeynglingen som skräms och förleds till falskt
vittnesbörd förenar sin ännu barnsligt godtrogna
livshunger med en sömngångaraktig, framhypnotiserad
demoni. Godsägaren är en salongsinramad bödel,
skrämmande riktig i sin blodtörstiga besatthet, med
sin ridpiska, sina stövlar, sina ständigt svepta supar
och sina salivrika rytanden. Försvarsadvokaten lyckas
övertyga i sin roll som den ståndaktige motståndaren,
där oräddhet och gripenhet förenas, ett bålverk av
sann mänsklighet. Den ende som verkar något
överdriven är undersökningsdomaren, han är för kusligt
lustig i sin flottiga servilitet och ryggradslösa sadism.
Men man kan naturligtvis tycka att hela filmen ter sig
överspänd och överspelad mot bakgrunden av normala
sinnes- och samhällstillstånd: där stöter den på ett
konstens handikap gentemot verkligheten.
Till formen är väl Pabsts skapelse inte särskilt
tidsenlig, det är tjugu- och trettiotalens filmstilar som går
igen, i en liksom uppförstorad sammansmältning. Men
man känner det som om formproblemet sopades undan,
allt uppgår i en krafternas brottning på liv och död.
Att intrycket blir så starkt bevisar ju dock närvaron
av en hållbar konst. Det ser likväl inte ut som om
filmen skulle bli någon publikframgång. Kan de*t bero
på olust inför bortträngda samvetsförebråelser? Eller
förhåller det sig så att människor med en smula
urskiljning inte mer går på bio? Har filmen
komprometterat sig så att den bästa publiken uppgivit hoppet
om den? Det skulle vara begripligt, men i så fall skulle
också filmen vara dömd, utan möjlighet till utveckling,
utan stöd för sina ambitiösa ansträngningar, utlämnad
åt fabriksrutinen och spekulationen i de blinda
massdrifternas tillfredsställelse. Artür Lundkvist
622
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
