Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Filmrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
George Fants prestation i huvudrollen är
skådespelarens hittills förnämsta. Han är Lars Hård, fylld av
dennes oro, osäkerhet, drömmar och oförmåga att
begripa sig själv. Levande gestaltas den gradvisa
utvecklingen mot klarhet, vunnen i en hård kamp mellan
Lars Hårds inre människa och hans yttre miljöer.
Varje liten biroll -— och de är många — är av vikt och
utformas i Faustmans personregi med dess aldrig
svikande känsla för riktiga nyanser till att som en
pusselbit passa in i helheten. Det räcker med att
påminna om Åke Fridells fångvaktare och Hampe
Faustmans egen fängelsepräst. Men framför allt är det ändå
föräldrarna och kvinnorna, som får den avgörande
betydelsen för Lars Hårds utveckling. Kring förhållandet
till dem kretsar också riktigt nog största delen av
filmen. Adolf Jahr är storartad som fadern — stataren,
som söker tröst i den överlägsenhet gentemot
vardagens plåga, som ett världsrymdsperspektiv på
människan kan skänka. I högsta grad minnesvärd är också
Elsa Widborgs gestaltning av en i ömma drag tecknad
jordisk maka och moder. Det står rymd och storhet
— det enklas storhet —- kring scenerna från hennes
sjukdom och död. De är i alla avseenden filmens
konstnärliga höjdpunkt och utgör för Lars Hård de sista
spjälorna på himlastegen. Men på denna finns också
de skenbart publikfriande kärleksscenerna som utgör
väsentliga komponenter i helhetsbilden av den Lars
Hård vi efter moderns död lämnar i förvissningen att
han kämpat sig igenom och funnit sig själv.
Vardagens arbete och drömmarna,
otillfredsställdheten bildar på ett sätt som påminner om "Lars Hård"
de båda polerna i Arne Sucksdorffs senaste
lyriskt-dramatiska filmpoem Den drömda dalen med motiv
från Vestlandet i Norge (förspel till "Kampen om
atombomben"). Det närmande till människan, som
Sucksdorff gjorde i "Människor i stad" har här
fortsatts, och filmen betecknar ett nytt steg i hans
utveckling. Naturen finns kvar som en fyllig ram kring
människornas liv — här storslagnare än någonsin och
fångad i bilder av en vidunderlig skönhet — men i
centrum står dock den lilla piken Ragnhild. Hos henne
konkretiseras filmens idé, då hon gör uppror mot
vardagen och går ut att söka drömslottet Soria Moria
medan morgondimmorna dansar som älvalek över fjord
och berg. Vardagens strävsamma liv kan hon dock
inte springa ifrån, lika lite som hon kan bli fri från
den förhatliga mjölkkrukan hon sparkat ner utför
berget. Liksom Lars Hård finner hon till slut var hon
hör hemma, och när hon rusig av ögonblickets
lycko-fullhet "signalerar" på wiren —- förbindelselänken
mellan sätern och dalen med dess människor •— blir
dessa scener, understödda av Erland von Kochs musik,
som ett jubel över en funnen gemenskap, en syntes av
filmens hela idé. Sucksdorff har som den lyhört lyriske
poet och bildkonstnär han är givit denna idé en fil-
misk form, som är fullt adekvat. Ett ansikte, en
detaljbild eller ett grandiost panorama — allt behärskar han
lika överlägset och smälter det samman till en fast
och betvingande enhet.
Filmisk till virtuositet är också René Clairs version
av ordspråket "Tiga är guld" — Allt för Madeleine
— med dess moral: Lär aldrig ut hur man skall vinna
en kvinna! Vilken annan regissör som helst i världen
skulle utan tvivel falla platt till marken med denna
lilla amorösa bagatell, vars intrig är gammal som
komedien själv. Men René Clair har rört vid den med
sit’t trollspö, och genast får den liv, glänser och
glittrar. Efter åratals exil har han åter filmat på fransk
mark, i sitt eget kära Paris. Frånvaron av den vassa
skärpan i filmer som "Den siste miljardären" och
draget av vemod innebär ingalunda, att det skulle
vara en resignerad "ålderssvag" film. Tvärtom vittnar
den om en utveckling mot en hjärtats generositet, som
bara ytterligare berikat och fulländat den spirituelle
regissörens register. Förälskat går han på strövtåg i
minnenas värld — även då det gäller film — och
lekfullheten, esprin och charmen från "Den italienska
halmhatten", "Miljonen" och "Sången om Paris" finns
kvar hos den nye René Clair. Sekelskiftets Paris med
trottoarserveringar, gatusångare och varietéer, kärleken
och kvinnorna — allt detta älskar René Clair, och
med en liten varietévisa som musikaliskt ledmotiv
leker han fram filmscener med en sådan bouquet, att
man egentligen bara har att konstatera den överlägsne
mästaren. Inte en longör, inte en bild för mycket, inte
en replik i onödan, ingen pålagd musik. René Clair
vet vad film är och kan ta vara på dess karaktär av
pantomim och antydningskonst. Varje bild är mättad
av stämning och atmosfär, och hur förtrollande
presenterar han inte sekelskiftets franska filmhistoria! "Allt
för Madeleine" är också film om filmen så som den
här utspelas i Méliès-dekorer och med en Chevalier i
antydd Zeccamask. Sammanställandet av de två
världarna —■ Paris och filmateljékulisserna — ges
visserligen med en ironisk glimt i ögat, men ännu mera
framträdande är den lätt vemodiga och på ett franskt sätt
sentimentala förståelsen för en svunnen film- och
tidsepok.
Huvudpersonerna i triangeldramat — Chevalier,
Francois Périer och den säreget personliga debutanten
Marcelle Derrien — är samspelta till fulländning.
Särskilt fängslas man av Chevaliers genuina
rollprestation, alltigenom präglad av kultur, finess och smak.
Bunt omkring dem grupperar sig sedan alla dessa
bisarra periferityper, som vi så väl känner igen från
René Clairs tidiga ljudfilmer. Inte ens ett stycke
"balett" — sultanens besök! -— saknas i denna hans
bästa ljudfilm, fängslande, roande och förtrollande.
Nog visar "Allt för Madeleine" både vad en stor
regissör kan åstadkomma även av en bagätellartad story
624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
