Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Filmrecensioner - In memoriam: Emil Ludwig - Ett beriktigande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN MEMORIAM
och att inte ens en film som "Spöket reser västerut"
var annat än ett sällsamt mellanspel i René Clairs
produktion. Han behöver Frankrike och Frankrike
honom!
Den stora klockan hör till en filmgenre Hollywood
alltid förstått att servera med verklig bravur —
kriminalfilmen med en story fylld av "action" och gjord i
hård, effektiv stil med suggestivt uppbyggda
bild-sekvenser. Den bygger på ett bekant litterärt underlag,
från vilket den fått sin originella intrig och den
tacksamma miljön, som understundom i sin polerade
effektivitet blir nästan symbolisk genom det sätt på vilket
den hotar att förkväva och smula sönder människorna
som rör sig i den. Mitt i rafflet möter vi en rad
särpräglade individer, som sätter färg på handlingen och
vilka inte enbart återges som från början fastlåsta
typer. Där är Charles Laughtons vidrige tidningskung,
utformad med ett tekniskt kunnande som bländar men
som också bakom den obetydliga ryckningen i ett
ögonlock eller i en gest med lillfingret låter ana en levande
människa, snärjd i sin egen effektivitet. Elsa
Lanchesters halvfnoskiga målarinna är en i dubbel mening
artistisk färgklick bredvid Ray Millands välspelade
kriminalreporter, vilken sätts på spår efter en mördare,
som till sist av allt att döma måste vara han själv. Att
publiken från början vet vem som är vem i denna
katt-och råttalek snarare ökar än minskar spänningen i den
raffinerade handlingen.
John Farrows regi är väl i egentlig mening inte
märklig, men han har i alla fall gett scenerna en förtätad
stämning, som skänker dem ett egenvärde och
understryker det bisarra och kusliga i story och miljö.
I Jericho har fransmännen med sitt
människointresse lagt tonvikten på att skildra de personliga
reaktionerna hos en handfull till gisslan uttagna
invånare i en liten fransk stad. Temat är välbekant men
har avvunniits nya värden. Få krigsfilmer har som
denna låtit de enstaka individerna komma åskådaren
inpå livet. Ryckta från sitt dagliga liv och ställda inför
döden avslöjas den ene efter den andre. Några reagerar
fegt och egoistiskt, andra resignerar. Men det är
typiskt för filmen, att den som sista natten föreslår att
man skall sjunga Marseljäsen nertystas av de andra.
Frånvaron av patenthjältemod är det som gör filmen
så fängslande och tilltalande. Utan att höja sig direkt
till stor konst har den fått en dämpad, fast utformning
— kanske med undantag av att Pierre Brasseurs
döds-fasande femtekolonnare bryter stilen och slår över.
Nyansrikedomen präglar också skildringen av
tyskarna, som ingalunda generellt svartmålas. Claude Renoirs
foto har den rätta avvägningen och filmens saklighet
illustreras även av att den saknar musik. Det blir i
stället alla verklighetens ljud, stöveltramp och gevärs-
salvor, som får ackompanjera och intensifiera
handlingen. Filmens kvalitet blir inte lidande på detta
förhållande. Hugo Wortzelius
IN MEMORIAM
Emil Ludwig
i. 1881, d. 18. 9. 1948
Emil Ludwig var sedan 1933 landsflyktig från sitt
fädernesland Tyskland ■— hans egentliga namn var
Cohn. Till en början bodde han i Schweiz, där han
sedan tjugutalet hade en tillflyktsort, men flyttade så
småningom liksom många andra intellektuella
emigranter till Kalifornien.
Ludwig var född i Breslau och studerade i
Heidelberg. Han började tidigt att skriva och var under första
världskriget tidningskorrespondent i Östeuropa. Hans
tidigaste verk var romaner och dramatik, men snart
fann han sitt egentliga fält, den romantiserade
biografien. Hans första mer kända levnadsskildring var
den stora boken om Goethe, som kom 1920 och som
fortfarande räknas bland hans bästa arbeten. Denna
följdes av en lång rad andra, med bl. a. Napoleon,
Wilhelm II, Bismarck, Kleopatra och Lincoln som föremål.
Vad som framför all gjorde hans böcker i denna genre
så framgångsrika var utom den lediga och personliga
stilen hans förmåga att få fram det personliga draget
hos den biograferade, en egenskap som han delade med
sin kollega Lytton Strachey. Mer faktiska arbeten skrev
han om en rad samtida statsmän och fick tillfälle till
långa upprepade samtal med flertalet av tjugutalets
ledande europeiska politiker. I företalet till en volym
sådana porträtt, där de samtida statscheferna är väl
företrädda, säger han sålunda att den ende han träffat
mera flyktigt är Stalin, de övriga har han intervjuat
minutiöst. Speciellt bekanta blev hans långa samtal
med Thomas Masaryk och Mussolini, vilka utgavs som
särskilda böcker.
Ludwigs metod har ibland klandrats. Det livfulla i
hans biografier har påståtts få dominera över den
historiska sanningen, liksom hos den främste av hans
läromästare, Carlyle. Men hans oerhört framgångsrika
verksamhet som porträttör, hans stilistiska skicklighet
och förmåga att intressera en stor allmänhet för de
avbildade har gjort att hans sätt att framställa historiska
personer i flera fall blivit avgörande för den populära
uppfattningen av dessa.
ETT BERIKTIGANDE
I den recension av min bok "Själar, kvinnor mest",
som stod införd i Edert septembernummer påstods att
en av essayerna i den hade stått publicerad i "Allan
Vougts tidning". Som denna tillvitelse inte drabbar
mig utan snarare det organ till vilket jag är knuten,
måste jag känna mig förpliktad att offentligt
gendriva den. Tidningen Arbetaren, där artikeln i fråga
stod (såsom framgick av notis under essayen), har icke
vid någon tidpunkt haft något samröre med bemälde
Allan Vougt, i varje fall icke såvitt framgår av dess
lägg, i vilka jag å ämbetets vägnar måste bläddra rätt
flitigt titt och tätt. Däremot är det riktigt att den till
namnet endast med fyra bokstäver skiljer sig från ett
annat blad, som har haft Allan Vougt till
chefredaktör; men det fysiska avståndet mellan bådas redaktio-
625
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
