Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Apollinaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
på Apollinaire. Det tycks framför allt ha
tillfredsställt hans upplevelsebehov, hans begär
efter häftig verklighetskontakt. Kamratskapet
spelar också en betydande roll men förråder
ingen homosexuell anstrykning: hans
inställning till kriget skiljer sig främst därigenom
från Whitmans. Han uppfattar gärna kriget
som en överdådig fest, kanonelden liknas vid
gyllne danserskor, himlen är stjärnströdd av
granater, kulsprutorna spelar upp en
valsmelodi, och det är bal i den underbara skog
där han befinner sig. "Granaterna tjuter i en
kärlek till döds. En kärlek som dör är ljuvare
än de andra." Natten skriker som en födande
kvinna, en natt endast för män, men även i de
blodiga drabbningarna finns ett inslag av
sexuell eggelse. Kriget är en art av afrodisiaka
och beskrivs ibland direkt som en kärleksakt:
"Artilleriåskan fullbordar folkens
fruktansvärda kärlek." Granater och kvinnobröst blir
ständigt liknade vid varann, och kanonerna
uppfattas som präktiga erektioner: "Les
virili-tés des héros fabuleux érigées comme des
pièces contre avions." Hela denna
framställning av kriget, som går förbi fasorna som
självklarheter och främst uppfattar det som
ett romantiskt fyrverkeri, borde verka stötande
och cynisk. Men egendomligt nog gör det inte
det: kriget endast framstår förvandlat genom
ett utpräglat poetiskt temperament, sett genom
en okuvlig livsglädje bortom gott och ont.
Apollinaires modiga manlighet är så barnslig,
hans naivitet så ursprunglig att det hela blir
oskuldsfullt.
"Cortège", en relativt tidig dikt, är skriven
innan Apollinaire börjat ersätta fåglarna med
flygplan, men symboltendensen är densamma:
en längtan att utvidga människans gränser, att
svinga sig upp till en utblick över framtiden,
att bli ett slags kosmiskt utsiktstorn. Anslaget
lyder:
Lugna fägel med inåtvänd flykt fågel
Som bygger bo i luften
Vid den gräns där vår sol redan lyser
Sänk ditt andra ögonlock jorden bländar dig
När du lyfter huvudet
I fortsättningen utvecklar poeten hur han
funnit sig själv genom att i grund lära känna
människorna omkring sig, och han skapar något
av en myt (besläktad med den unanimistiska
uppfattningen) om sin uppkomst inom
människosläktets massa:
Jättar höljda i alger gick genom städer
Under havet där blott tornen var öar
Och detta hav med sina avgrunders klarhet
Rann som blod i mina ådror och kom mitt hjärta att
bulta
Sen uppstod på jorden tusentals vita folkstammar
Där varje människa bar en ros i handen
Och det språk de fann på under vägen
Lärde jag från deras läppar och jag talar det än
Skaran drog förbi och i den sökte jag min kropp
Alla dem som drog förbi och som inte var jag
Förde med sig bitar av mig själv
De byggde upp mig som man uppför ett torn
Folket hopades och jag framträdde själv
Som format alla kroppar och allt mänskligt
Denna upplevelse av sammanhang med
människor, denna unanimistiska identifiering
spåras i nästan alla Apollinaires dikter. Den ligger
även tydligt bakom ett av de mest frapperande
dragen hos hans lyrik: de ständiga
förflyttningarna, de abrupta övergångarna, de
överraskande sammanställningarna, som gör
intryck av en impressionism organiserad i ett
slags kubistiska kompositioner, en litterär
motsvarighet till Picassos strävanden inom
bildkonsten. Men man kan kanske däri också se
ett inflytande från den dåvarande futurismen
med dess idé om simultanitet, det samtidiga
skeendet. En dikt som "Le musicien de
Saint-Merry" är närmast berättande, en modern
myt- eller sagovariant, med ett förlopp som
påminner om "Råttfångaren från Hameln":
här en flöjtblåsande främling som går genom
Paris och lockar med sig en hel skara
kvinnor som han försvinner med in i ett obebott
hus. Men i denna framställning har skjutits
in en rad blixtbilder från skilda håll, utan
annat sammanhang än samtidigheten: ett tåg
som avgår, duvorna som smutsar
muskotnötterna på Moluckerna, en bro som förbinder
två städer, en flicka som förälskat sig i borg-
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
