Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Clas Engström: Scener. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CLAS ENGSTRÖM
III
Båten går och dom vinkar, och Lennart
vinkar visst tillbaks, fastän dorn är inte riktigt
säkra på den saken. Det är så många killar
i vita mössor, som står där på akterdäck och
tittar mot staden eller på klyftan mellan kajen
och båten, som vidgas alltmer. Den där flickan,
som är på tjocken, eller som är tjock — det
går inte att avgöra vilket, och "fråga vill man
ju inte" — och som är Puttes syrra, ser
fjärr-ögt efter båten och tänker stolt, att brorsan
har tagit studenten i alla fall, och nu ska han
klä sej i uniform för ett tag. Och så säger hon,
eftersom dom andra två tiger, och hon tycker
att tillfället fordrar att något blir sagt, så säger
hon alltså, att "där far dom nu, och det dröjer
väl ett tag, innan man ser dom. Dom får nog
stanna där ute tills dom kan hälsa. Förr får
dom inte permis. Och det dröjer väl innan dom
kan det — åtminstone ett par vecker."
Den andra flickan håller med på ett lamt
sätt. Hon tänker nog inte alls på att dom måste
lära sej hälsa. Kanske är det Lennarts veka,
envetna mun hon tänker på. På att det var så
mycke folk där att han inte kunde kyssa henne,
bara hålla hennes hand — men vad är väl det,
att hålla i hand mot att kyssa! ...
Han, den glåmige ynglingen som är med,
säger ingenting. Han håller inte ens med. Han
tänker bara iakttagande: Jaså, det är så här
det går till, när killar reser bort och flicker
står kvar och vinkar. Då säger dom så där,
att killarna måste lära sej hälsa — eller
nånting i den stilen. Men dom hade kanske sagt
nåt annat, om inte jag hade varit med.
Sen går dom uppåt mot Birger Jarlsgatan.
Det är en solig försommareftermiddag, och
dammet är det mest påtagliga i atmosfären —
och trafikens buller och gnissel och ring och
dunk. Människovimlet.
Dom har återvänt från
tagande-farväl-till-ståndets extrema tankevärld till sin egen
vardagseftermiddag nu. Hon som är Puttes syrra
frågar honom om han cyklar, och det gör han,
men han har bågen på Vasagatan, för det var
där som Lennart bodde.
—’ Jasså, säger hon, ja, ja har min cykel
här, å nu tar ja å åker hem. Ja har lite bråttom.
Hej. Hon tar sin cykel ur stället alldeles där
Nybroplan övergår till att bli Birger
Jarlsgatan, vinkar en gång och far sen ivrigt i väg
åt Norrmalmstorg till.
Dom andra två står kvar och tittar på
varann.
— Vart ska du? frågar han.
— Ja ska hem till min syrra på Tegnérgatan
å äta midda, svarar hon.
— Ja, säger han, då får vi väl sällskap till
Stureplan i alla fall.
— Ja, vi får väl de, säger hon. Och sen går
dom tysta bredvid varann uppför Birger
Jarlsgatan mot Stureplan.
(Jag minns mycke väl en varm, månfull
augustikväll, tung av mognad och sommarens
dofter. Då sprang vi över gården — du och
jag. Vid gaveln stannade vi och kikade
försiktigt fram för att se om allt var klart. Men
Anna-Lena gick där framme och spankulerade
och sparkade småsten och gnolade. Vi var lite
andfådda, men vi behärskade oss och andades
djupt och sakta för att Anna-Lena inte skulle
höra oss. Du stog framför mej, och för varje
gång jag andades in kände jag doften av ditt
hår. Det hettade i mej. Men jag vågade inte.)
(Antagligen hade jag sett honom flera gånger
innan jag la märke till honom. Och när jag
först observerade honom, så berodde det på
att han var tillsammans med dej. Du var
väldigt efterhängsen. Var man än gick, så dök
du opp och var tyst och tillbedjande eller
gjorde heroiska dåd till min ära. Det var nog
inte så underligt att jag lessnade på ditt
sällskap ganska snart. Han var från början ett
ganska enerverande ytterligare påhäng. Och
när du flyttade från stån och försvann ur min
omgivning, var han också borta — för ett tag.
Men så var han plötsligt framför mej — med
gymnastiksalslukt och med färggranna
serpentiner från taket i bakgrunden. Och det pirrar
av oro i mej, och oron blir het då vi är nära,
nära varann.)
(En gång, när vi dansade hemma hos dej,
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
