Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Clas Engström: Scener. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SCENER
kysste jag dej på kinden. I desperation — för
jag visste att det var meningslöst att hoppas,
att drömma om dina läppars sötma och din
älsklighets värme. Och jag skrattade mitt
Pajazzo-skratt. Nu ler jag överseende, som om
det var en annan kille — det där. Och det.
var det ju också. Jag är gammal nu. Jag har
kommit ur den förbannade puberteten. Tror
jag. Jag är så vis att jag förstår allting och
kan ha sympati för allting. Till och med för
mej själv sådan jag var en gång.)
(Du ser lessen ut nu. Jag förstår att det
måste vara visset att se gamla klasskompisar
i studentmösser och veta, att du egentligen
skulle ha haft en själv, om du inte varit så
dum och så lat. Och så jag, som går här
bredvid dej. Ja du, jag har allt en känsla av att
jag gjort dej illa ibland. Men det är det inget
att göra åt. Nu. Ja, inte då heller för resten.
Jag tyckte nog om dej, men det var mest bara
så som man tycker om en skön fåtölj eller en
bra platta eller en vacker klänning. Men jag
skulle lätt ha kunnat vara utan dej — liksom
man lätt kan vara utan den där klänningen
som man tycker så mycket om. Jo, jag måste
nog ha sårat dej — för vilken människa kan
väl stå ut med att vara bara inventarie! Men
nu — hur känner du det nu ?)
Utanför Östermans säger hon och tittar på
honom lite generat leende från sidan:
— Lennart ba me berätta en bra historia
för dej. Men ja kan ingen just nu.
— Jasså, säger han och tiger sen.
Hon är tvungen att fortsätta utan hans hjälp:
— Lennart tyckte att du behövde piggas
opp lite.
— Jasså, säger han igen, jasså, han tyckte
ja såg lessen ut. Nej, ja e inte lessen.
Så tiger han, och hon också.
(Nu vet jag inte var du går i dina tankar.
Kanske trampade jag i klaveret. Men vad ska
jag säga! Jag vet ju inte alls var jag har dej.
Du har glidit så långt bort från vår gemensamt
levda värld.)
(Eller är jag lessen! Å ja. Det är jag nog.
Det är borta nu — det där, som jag kunde
känna förr, när vi spelade plattan med den där
klarinettspröda stämningen. När vi dansade.)
Just när dom ska snedda gatan över till
själva Stureplansplan, stöter dom mot varann,
och då ser dom på varann och ler lite.
(Stackars kille. Det har inte gått över
riktigt. Eller är det bitterhet — över att se nån
annan nå det ouppnådda, nå mej, den
ouppnåeliga, tillbedjansvärda! Eller betyder ditt
sneda leende nåt annat, nytt!)
(Liten. Nu vet du inte hur det har
förändrats. Hur jag har blivit en som står
bredvid och tittar på — och ler i stället för att
skratta. Men du vet inte hur mycke jag i alla
fall saknar den gamla känslan för dej. Och hur
lite du egentligen betyder i mitt liv — inte mer
än jag i ditt.)
Så står dom på Stureplan och ska skiljas.
Två unga människor i gatuvimlet. Det är inget
särskilt med det. Hon säger adjö. Hon ska gå
åt sitt håll — till syrran och äta. I morron reser
hon hem. Dom tar varann i hand. Adjö. Och
han ser i hennes ögons klarhetssjöar. Hans
blick glider över hennes röda hårglitter, hennes
läppar, som nog är varma och mjuka, hennes
linjefina hals. Känsla: Han ska aldrig glömma
henne riktigt.
Men nu är det slut. Dom skils. Går åt var
sitt håll. Hon ser sej om, när hon kommit över
gatan och är på väg uppåt, mot Sturebiografen
till. Han går snabbt och försvinner just om
hörnet upp mot Kungsgatan.
Clas Engström är född i Härnösand 1927 och bor i Stockholm sedan 1945. Han går i realgymnasiet
vid Södra Latin, har medarbetat i skoltidningen Loke. "Scener" är det första bidrag han publicerat
med sikte på en större läsekrets än södralatinarna.
655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
