Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
öde som mötte den stackars fromme mannen
som genom att träget synda förgäves sökte bli
kvitt en ur social synpunkt besvärande
helgongloria.
Aymés kärlek till människorna märks kanske
bäst i hans barnskildringar, men ofta
förekommer i hans böcker enkla, naiva och barocka
gestalter, som genom sitt öppna, friska sinne
äger del i barnets underbara värld — som ju
också till stor del är Aymés egen värld. Där har
vi brevbäraren i "Det gröna stoet", den
fanatiske bilkonstruktören i "La Belle Image", den
grubblande Gustalin i romanen med samma
namn, och nu senast kafévärden i "Uranus"
som, gripen av en häftig beundran för Racine
men också av lika häftig medömkan för
den olyckliga Andromake, på hemmagjorda
alexandriner skyndar till den värnlösa änkans
skydd. Alla dessa gestalter omfattar Aymé med
oändlig ömhet, just därför att de är
ofördärvade och naiva, och främmande för det som
Aymé betraktar som den värsta styggelsen,
nämligen förkonstlingen, hyckleriet och den
tomma konvenansen.
I sin senaste roman, "Uranus" (Gallimard),
angriper han just hyckleriet och fegheten. Men
det är inte samme Aymé som i "La Jument
verte". Man märker att kriget och
efterkrigstiden satt djupa spår i hans sinne. Det är en
trött man som tappat bort den bullrande
livsglädje som fyllde berättelsen om de båda
bröderna Haudouin, och som endast med möda
lyckas bevara sin ömhet för människorna.
"Uranus" skildrar en småstad de första
månaderna efter befrielsen, då alla som under
ockupationen trott på Pétain eller samarbetat
med tyskarna fegt kryper undan och på allt
sätt försöker ställa sig in hos de nya
maktägande. Till och med bokens centralfigur, den
redlige Archambault, upptäcker att han
omedvetet viker undan för de mer eller mindre
nyfrälsta motståndsmännen. Angiveriet och
intrigerna florerar. Fegheten och skenheligheten
når sin kulmen när krigsfångarna kommer
hem och en av dem misshandlas till döds på
grund av sina under fångenskapen visade
Pétainsympatier, under det att de andra hälsas
med högröstade patriotiska tal av dem som
tidigare gick tyskamas ärenden. Ingen vågar
ingripa utom den drömmande idealisten Watrin,
som tydligen är Aymés språkrör. Han
försvarar genom hela berättelsen en oändlig
människokärlek trots allt; visst medger han att
människorna bär sig grymt och hänsynslöst
åt, men de är våra medmänniskor och därför
värda beundran och kärlek. Hans hus har
bombats under kriget, och sedan dess
drömmer han varje natt att han befinner sig på en
kall och öde Uranus. Med vilken glädje vaknar
han därför inte på morgonen och finner att
han fortfarande är på denna underbara jord,
bland dessa underbara människor! Aymés
överseende gränsar som synes till förtvivlan.
Aymé framträdde i våras även som
dramatiker med "Lucienne et le Boucher", som
spelades ypperligt, bl. a. av Valentine Tessier, på
Vieux-Colombier. Det sägs att pjäsen är skriven
för många år sedan. Den vittnar i alla
händelser på en gång om författarens stora
förutsättningar som dramatiker, och om hans brist
på scenisk erfarenhet. Det finns kvar för mycket
av romanernas pittoreska småstäder i pjäsen,
och blandningen av fars och tragedi kunde ha
varit smidigare.
Urmakarens hustru, Lucienne, grips vid
tiden för "kvinnans farliga ålder" av en
häftigt uppflammande, starkt sensuell passion för
slaktaren. Han blir hennes älskare. Den mörka
elden i hennes lidelse får emellertid inte
utlopp, förgäves hetsar hon mannen och älskaren
mot varandra, de står inte i höjd med den
tragedi hon vill spela. Samtidigt är hon bunden
av småstadens snäva konvenanser, det skulle
aldrig falla henne in att rymma med slaktaren,
som hon anser betydligt underlägsen henne.
I ett vredesutbrott sticker hon slutligen ner sin
man. Hon försöker få slaktaren att ta på sig
hennes brott men genomskådas av polisen. Då,
plötsligt, faller de sista sociala fördomarna och
hänsynen, hon står ensam kvar med sin
handling, skrämmande men äkta i sitt majestätiska
förakt för den småskurna värld som omger
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
