Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - C. G. Bjurström: Brev från Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. G. BJURSTRÖM
orden och läroboksförfattarnas namn, absolut
oförmögen till den omänskligt klara tankegång
som erfordras för att lösa det ofattbara
problem om vinklar och diagonaler som ligger
framför honom.
Assorbito och pojken med
geometriproblemet illustrerar delvis Audibertis egen
läggning. Hans uttryckssätt är utomordentligt
invecklat, meningarna beskriver sinnrika och
graciösa kurvor, han har en förbluffande och
charmerande vokabulär fantasi. Man får en
nästan fysisk känsla av hur orden trillar fram
över tungan, vällustigt avsmakade i förbifarten.
Detta ordsvall måste emellertid tyglas hårt, och
i sitt senaste verk, "Opera du Monde", har
Audiberti låtit pennan löpa alltför lättvindigt,
och resultatet har blivit en nästan oförståelig
bok. Trots sin ojämnhet utgör Audiberti genom
sitt medryckande temperament en glad
färgklick i den grå hopen av mer eller mindre
filosoferande författare, och där svadan inte
dränker tanken har han stunder av sann poesi.
Som ordkonstnär torde han dock inte mäta
sig med Raymond Queneau. Är Audiberti från
"le midi" är Queneau från Paris. Han är till
den grad från Paris att han egentligen hör
hemma i Paris’ förstäder, där ju den största
delen av huvudstadens arbetande befolkning är
bosatt. Det förklarar att vi här möter ett helt
annat tonfall, en annan tankegång i ordföljden.
Queneau talar ett språk som kanske är
framtidens franska, på en gång det språk som talas
på gatorna, i fabrikerna och i metron och det
som talas vid Sorbonne och Comédic-Francaise.
Det finns otaliga ordböcker för "argot", bl. a.
den roliga "Dictionnaire historique,
etymo-logique et anecdotique de l’Argot" av
Galtier-Boissière och Devaux (Le Crapouillot). Men
ingen som inte är född till det torde någonsin
kunna lära sig tala det språket. Det är
egentligen inte ett språk, det har varken en egen
grammatik eller en egen vokabulär, även om
det i argot förekommer ett antal uttryck som
normalfranskan inte känner. Argot är inte ens
en jargong, den är ett tonfall, en glimt, det
naturliga uttrycket för en specifikt parisisk
humor. Den är på en gång kortfattad och
omskrivande, obildad och lärd. Den föds vid varje
mening och dör lika fort. Vad som sades i går
säges inte i morgon. Den ändras ständigt men
bär på ett avsevärt arv från latinet, från andra
främmande språk och från förbrytarjargong
och använder sig lika gärna av franskans
lärdaste och äldsta ord som av dess lägsta. Den
är ett spex, den driver ständigt med sig själv,
men präglas av samma strävan efter "la chose
bien dite" som ordkonsten hos Marivaux eller
Racine.
Detta "språk" har Queneau införlivat med
sin franska jämte surrealisternas arv och en
del högst personliga infall. Han behärskar sina
uttrycksmedel suveränt. De förbluffande
uppmjukningsövningarna i "Exercices de Style"
(Gallimard) vittnar tillräckligt om hans
virtuositet. Där berättar han samma intetsägande
intermezzo på inte mindre än nittionio olika
sätt. För varje gång är det något alldeles nytt.
På frågan om vad han egentligen avsåg med
sina romaner lär Queneau ha svarat att de bara
var "fiktioner". Tack vare de många
filosoferande och symbolskrivande författarnas
dubbelbottnade romaner har man blivit van att
misstänka varenda bok för att gömma ett
metafysiskt system bakom sina dunkla och lockande
meningar. Att söka uttolka några djupsinniga
avsikter ur Queneaus romaner torde dock vara
både riskabelt och onödigt. Hans berättelser är
fullt tillräckliga i sig själva, deras nonchalanta,
galghumoristiska ton tjusar oemotståndligt. Det
är Queneaus strålande berättarkonst som är
deras innehåll, deras intrig kan knappast
skildras och ger i varje händelse blott en avlägsen
aning om deras charm. Bland hans tidigare
böcker kan man nämna "Rude Hiver", en
berättelse från första världskriget, "Pierrot
mon Ami", som utspelas i en festlig
marknadsmiljö, och främst "Loin de Rueil", ett
uppenbart meningslöst människoöde, avbrutet
av framtidsdrömmar och önsketankar, samt
"Chiendent", historien om hur en enkel
tjänsteman en dag upptäcker livets förvånande
mångfald och de katastrofala följder hans upptäckt
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
