Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
privatlivets små finesser, bristen på ironisk
näring och den ibland stabila oförmågan att
rysa är en liten aning svåra att smälta. Felet
ligger naturligtvis till största delen hos läsaren,
som finner så mycket han inte riktigt känner
igen hos sig själv. Och läsaren blundar och
förflyttar sig till sin barndoms ängder och
försöker bland skuggbilderna från den värld som
då var de vuxnas värld återkalla de livsformer
och de själsliga figurer som han den tiden
betraktade utan undran. Endast genom en
sådan erinring kan man hoppas på att nå den
mottaglighetens medelålder som möjliggör en
någorlunda rättvis uppskattning av böcker som
"Höstdagjämning" och "Att överleva".
Kanske bör man ändå pröva några naiva
kommentarer till de hinder som dessa båda
mycket förtjänstfulla poeter, kanske utan att
ana det, lägger i vägen för en yngre
generations fulla uppskattning. Hos Bengt E.
Nyström förekommer raderna:
"Sitt nu tyst och låt de äldre tala,
intet ska du säga oåtspord."
Jag är tacksam för den hårda läxan,
störst av alla bittra, visa ord.
För den som lärt sig mycket av poeter och inte
minst av äldre sådana faller onekligen denna
övervärdering av en enkel umgängesregel rätt
chockerande i ögonen, och man börjar undra,
om det kan ha undgått någon att livet
egentligen har bra litet av juste-milieu-karaktär. —
Nyström har en viss tendens och en obestridlig
förmåga att ge sina dikter en viss tillspetsning,
en lätt poäng, och den vemodigt idylliska och
fina dikten "I barnkammaren" slutar han så
här: "Man går i sin egen underliga ring, när
man är liten." Kanske går man alltid i sin egen
underliga ring. Bengt E. Nyström gör det
alldeles uppenbart, och det är ingenting att
beskärma sig över — egocentricitet är ganska
allmän hos poeter — men man kan inte
frigöra sig från intrycket att den egentligen inte
särskilt underliga ringen är ganska snäv. Ändå
kan man inte alldeles undgå att bli imponerad
av denne poet. Man kan inte undgå att tycka
att de flesta dikterna i "Höstdagjämning" är
betydligt vackrare än de är originella, och man
kan inte förneka, att den renhjärtade
allvarsamheten alltigenom har äkthetens prägel och
ett skimmer av nobless. En smula visdom finns
där också utan tvivel — kanske mer än poeten
kan röja: "ingen kan lära en annan ens det
han själv vet". Av den milda resignationen blir
det inte sällan poesi med en avgjord pregnans
och ett enkelt behag — en smula erinrande om
Bo Bergmans — som är avväpnande och
oändligt sympatiskt:
Bara en dröm, en melodi,
en suck i stormarnas spår.
Därute glider mitt liv förbi,
jag är glad att det vart en vår.
Jag har gått över jorden så dumt och blint
som bara en människa kan.
Nu blommar krokus och pärlhyacint
i ett glas för en ensam man.
"Höstdagjämning" är hållen i en mycket
enhetlig ton. Man kan inte säga riktigt
detsamma om "Att överleva". Karl Asplund har
onekligen ett rikare register än Bengt E.
Nyström, och han gestaltar med förkärlek en
ganska brokig erfarenhetssfär, som sträcker sig
från Sjöbos ekar till Taj Mahal, från Hellas till
Haga paviljong. Han är som de flesta intimister
resenär, konstförståndig, blomsterkunnig, och
hans ögon har fascinerade upplevt
yttervärldens oändliga rikedom, medan hans hjärta
krympt i alla främmande länder av trofast
längtan hem. Allt detta är sympatiskt och
omväxlande, och man läser "Att överleva" med
ett visst nöje. Någon utpräglad humorist har
man dock svårt att tänka sig att Karl
Asplund är, och därför blir man en aning
förvånad, när man studerar den svit av resedikter
som heter "Vykort från Schweiz". Vykortet
från Pilatus har blivit ett broderi över
alptoppens namn, som kan skaka även en ganska
förhärdad anmälare i hans betänkliga själ. Ett
sundare nöje har man då verkligen av den
talangfulla dikten "Hibiscus", där man med
effektfull snabbhet förs från blomsterfönstret
till Ceylons brända dalar och åter till gamla
Sveriges nötta kuster.
Men diktsamlingens tyngdpunkt är inte så
lätt att hitta. Man söker den tveksamt i
minnesdikterna över prins Eugen och Jarl Hemmer
— och särskilt den sista är både vacker och
karaktärsfull — man söker den förgäves i den
långa inledningsdikten "Rädda barnen", där
känslan alla ansatser till trots går förlorad
i slutstrofernas litet allmänna retorik.
Personligare och djupare klingar den milda tonen
i den långa raden av korta dikter ägnade ett
barn. Tyvärr ger de så litet av barnets egen
värld, de blir mest meditationer över skaldens
egen känsla inför barnet — den gärna rosigt
slumrande flickan och skalden i drömmar inför
hennes avtagna gäspande små skor. Det är
intim lyrik, och kanske måste man beundra
•674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
