Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
förbereda sig länge, lyssna tålmodigt, innan
rösten riktigt når fram. Inte så att det behövs
något övermått av musikalitet för att bli
fascinerad av själva ljudet i stämman. Man lystrar
omedelbart, och därmed börjar svårigheterna.
Man behöver inte läsa många sidor i hennes
nya, hennes tredje diktsamling för att bli
övertygad om att hon är en författare med en
utomordentlig förmåga att skriva lyrik. Redan
herraväldet över formen är iögonfallande. Hon
excellerar i att låta den traditionella
rimakrobatiken bilda ett slags knippepelare i den fria
versens luftiga arkitektur. Resultatet blir
visserligen inte alltid osökt — man märker inte
sällan en viss bundenhet, en viss ansträngande
tyngd — men förmågan är beundransvärd.
Utom denna tekniska skicklighet märker man
omedelbart en kritisk begåvning: Ingeborg
Erixson undviker banaliteter med samma
virtuositet som en katt skyr het gröt. Hon är en
mycket begåvad artist.
Allt detta är hjärtlöst beröm, som inte kan
dölja anmälarens förtvivlan inför ett
konstverk, vars relativa värde han anat sig till, men
vars innersta verkliga värde är för honom en
smula beslöjat. Ty Ingeborg Erixsons poesi
har —- för att travestera en av hennes egna
utsökta bilder — ganska mycket "trasslat in
sig i mjuka buketter", och man får alltför ofta
"förnimmelsen av något osynligt och fritt
svävande i luften". Man läser till exempel den
omsorgsfullt modulerade dikten "Övergivet
hus" och finner sig själv svävande mellan ett
realistiskt motiv och ett symboliskt, oförmögen
att knyta samman det hela till en enhet och
utan att riktigt frapperas av detaljernas
uttrycksvärden. Den surrealistiska
konstruktionen har — förefaller det — inte blivit
tillräckligt konkret och inte tillräckligt abstrakt.
Ingeborg Erixson har lättare för att måla med ord
än många poeter, men ändå blir hennes
ordmåleri nästan aldrig riktigt åskådligt. Och hon
överskattar sina läsare. "Svart gud" är en
mäktigt uppbyggd dikt, men vad handlar den
om? Även när man omedelbarare lyckas
omvandla författarinnans hallucinatoriska
visioner till en gripbar symbol som i den magnifika
"Färglös är dagen, utan mål hans vandring"
kan man inte undgå att sätta ett frågetecken
för visionens meningsfullhet.
Omedelbarhet är alltså inte Ingeborg
Erixsons poetiska signatur, kanske inte heller
svårtydlighet — trots de exempel som här anförts.
Men den långt drivna konstfullheten är
uppenbar, och även om man är djupt besvärad av
sin mottaglighets begränsning och ofta under
läsningen av "Ebb och flod" välvist viskar
fram en önskan om "möre matter, with less
art", är man trots allt lika djupt imponerad
av ordens flod och ebb, av lianvegetationen
och djungelgläntorna, och man ger sig till
slut under alltmera ljudlösa reservationer på
nåd och onåd inför en så ovanlig, så
egensinnig poet:
nu har förnekelsen nått kulmen
grå är bindeln,
tätt sluter den sig runt ögonlocken,
man lägger patiens på svarta bröstvärn
i ångest väntande på undergången —
Åke Janzon
BETYDANDE
MÄNNISKOSKILDRING
Tora Dahl: Avdelning 11, Sal 3. Bonniers
1948. 15:—.
Böcker kan delas in på många sätt. En grupp
för sig — den tenderar att krympa,
allteftersom man personligen tillväxer i ålder och
visdom — består av böcker inför vilka den
columbianska tanken inställer sig: Varför har
ingen kommit på det här förut? Till den
kategorin räknar jag Tora Dahls sjukhusroman
"Avdelning II, Sal 3". Under läsningens gång
har jag ofta förundrat mig, och min förundran
har bara djupnat efteråt och vid närmare
besinning. Det är en fin bok och en rolig bok,
en kvick bok och en gripande bok, den är
skenbart konstlös och alltigenom virtuos,
hänsynslöst elak och hjärtevinnande god,
omständlig och spännande, nedrivande radikal och med
en fläkt av Kristi barmhärtighet, den är ljus,
vettig, graciös även när den speglar livets
förkrympta, nedsölade och dystra sidor, den
håller sig tätt till jorden och den grå
verkligheten men är förlagd i universums blåa
lufthav, den skänker en sorts igenkännandets
glädje jämsides med förvåningen över att man
aldrig förut fått detta satt på pränt, den hör
— för att äntligen avsluta antiteserna — till
de företeelser, om vilka man säger att "dom
tar sig ju ingenting ut" men vilkas äkta halt
är odisputabel. Framför allt präglas
"Avdelning II, Sal 3" av en saklighet som i många
fall är av nästan storslagna mått.
Författarinnan har funnit en ton som gör att allt kan
sägas och som är fri från såväl naturalistiska
retmedel och allt obehagväckande som från
•676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
