Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
förre mannen och allt vad han representerar
av småborgerlig trygghet, enkelriktning,
bekvämlighet och välstånd, flammar åter upp och
blir den allt dominerande faktorn i hennes
tillvaro, som driver henne till vilka gemenheter
som helst.
Fotografen Elvin Baltstrand, vars sydländskt
sensuella charm en gång kom henne att lämna
man och barn, har i hela sin typ något oroande.
Han är på något vis ovanlig, har åtskilliga
droppar rebelliskt konstnärsblod i ådrorna och
hör till de undvikande naturerna, till dem som
i varje situation avskärma sig från det
obehagliga, anlägga en mask av glättighet och
därigenom bli oåtkomliga och skenbart överlägsna.
Men med säker kvinnlig instinkt förstår Wera,
att han också bär på anlag till förfall och
undergång. Och så sätter hon i gång en
raffinerad viskningskampanj mot mannen,
antyder att han har homosexuella böjelser,
sprider nedsättande rykten om honom, skadar
obotligt hans förhållande till sin kompanjon, gör
allt för att på olika sätt förnedra honom, dödar
den vanvettiga kärlek hon förut hyst för honom
med hjälp av ett lika vanvettigt hat. Och när
han till sist står där ensam och övergiven av
alla, utstött ur firman, ovårdad och med alla
tecken på begynnande förfall, känner hon sig
först riktigt fri från honom; dockan har
förlorat allt värde, och hon kan triumferande
lämna den ifrån sig — då han tidigare velat
ge henne fri, har hon däremot inte accepterat.
Denna otäcka historia är onekligen styvt
berättad om också en smula konstruerad och lite
för avsiktlig, inristad med många slingor, av
vilka en och annan är skruvad, men med aldrig
slintande gravstickel på en plåt av hårdaste
metall. Vad man kan invända, är att problemet
är så strängt avgränsat. Författaren har
försummat den psykologiska contexten; man tror
visserligen på denna mänskliga, alltför
mänskliga process, men den förefaller ändå
otillräckligt motiverad. Man hade velat se den infälld
i ett vidare sammanhang, man hade behövt veta
mer om denna fru Wera och om hur hon blivit
sådan hon är, en elak, förljugen hysterika,
ohämmat hänsynslös i sin onda vilja och sitt
vilda ägobegär. En viss fingervisning ligger
väl däri, att hon tillhör ett samhällsskikt som
Botwid alltid visat sig ha ett gott öga till: de
småborgerliga kretsar, som hastigt kommit sig
upp i materiellt hänseende men ännu inte
undfått en gnutta kultur. Från det komplett
själlösa umgängeslivet i sådana miljöer ger han
några interiörer, fräsande av infernalisk och
träffsäker ironi, och ett litet feminint äckel
som dansören Lillebror Borre med sin eviga
behagsjuka och sin högst specifika jargong
fångar han i en obetalbar croquis.
Om man kan förebrå Botwid en alltför långt
driven renodling av huvudproblemet, så gäller
det rakt motsatta om Fritz Thorén. I de
flesta av hans bastanta romaner och inte minst
i årets äktenskapsroman saknas totalt den
sovring av materialet, som är själva
förutsättningen för varje artistiskt skapande. Genom
att taga med på tok för mycket äventyrar man
också själva individualiseringen av gestalterna
och hamnar i något slags lös och utflytande
allmängiltighet och i en pratsamhet som rinner
över alla bräddar. När man därtill
genomgående rör sig med onaturligt uppskruvade och
patetiska känslolägen, motvägda endast av en
onyanserad plumphet, kommer man i
livsfarligt grannskap till veckopressmentaliteten och
dess falska romantik.
Likväl finns det en kärna av psykologisk
sanning i Thoréns roman. Musikern Erik
Stenman har vuxit upp under den borgerliga
dubbelmoralens epok och har själv tagit bestående
intryck av denna. Hans kärleksliv är från
begynnelsen på ett ödesdigert och
pubertets-mässigt sätt kluvet mellan åtrå och svärmisk
känsla; han är rädd för att oskära sin älskade
i det ögonblick då hon inte önskar högre än
att bli hans, och han kommer alltid att förbli
hämmad i förhållande till henne. Även som
äkta man är han därför ur stånd att väcka
henne och utlösa hennes kvinnlighet i djupare
mening, och denna förlängda pubertet röjer
sig också i hans senare relationer till en ung
elev, som älskar honom förgäves, gifter sig av
desperation och till slut begår självmord. Först
långt upp i mognare år, sedan barn och hem
och gemensam existenskamp knutit makarna
oupplösligt samman, finna de var på sitt håll
sin naturliga partner, som skänker dem den
fulla tillfredsställelsen och därmed gör dem till
mogna, helgjutna människor, vilka inte längre
erfara den kvalfulla splittringen mellan kropp
och själ.
Detta motiv, som är välkänt från fransk
litteratur och säkerligen har djup resonans i
nordiska sinnen, hade förtjänat att genomföras
stramt och konsekvent. Tyvärr har det bäddats
in i ett svällande dödkött av överlastade
handlingsmoment och anspråksfulla floskler;
särskilt dialogerna äro olidligt uppstyltade. Mot
slutet, när Erik Stenman fått ett barn med sin
•680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
