Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Lenins änka. Det är inte den enda gången
som ryskt stoff möter en i denna bok: vid
Bobrikovs begravning var Marika Stiernstedt
genom en ödets skickelse närvarande,
Keren-skij, misslyckad politiker, har hon träffat i
Paris, och i "Vänskap med Ahasverus" ger
hon en ytterst intressant skildring från sina
polska morföräldrars gods i västra Ryssland;
där berättas om ett rashatets utbrott, som
outplånligt ristat sig in i hennes sinne, och
händelserna beskrives med sådan uttrycksfullhet
och konstnärlig nyansering att de inte heller
löper risk att glömmas av läsaren.
I Marika Stiernstedts revy saknas inte enkla
och fattiga människor: det är sannerligen inte
bara vid notabiliteter hon uppehåller sig.
Vördnad har hon känt inför Hjalmar Branting; hon
har också delat hans sociala patos, imponerats
av hans kamp för en bättre lott för de
arbetande och betungade, det framgår med all
tydlighet. Det är de vidsträckta sympatierna, det
levande sinnet för det som är äkta, var det än
mötl henne, som gör hennes minnesbok så rik.
Johannes Edfelt
ÖDEMARKSNOVELLER
Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut.
Noveller. Tiden 1948. 10: 50.
Stina Aronson: Sång till polstjärnan.
Noveller. Norstedts 1948. 8: 50.
I regel är det inte bra att samtidigt behandla
böcker av två goda författare, eftersom den
ene gärna blir oförtjänt lidande på
jämförelsen. I detta fall kan det kanske dock anses
försvarligt, eftersom Björn-Erik Höijer och
Stina Aronson båda har sin oförstörbara
egenart och dessutom blivit kända som
skildrare av verklighetszoner med nära geografisk
beröring. Visserligen är det stor skillnad på
miljöer — det avskavda och primitiva
gruvsamhället vid fjällens fot och det stilla
ödemarkssanatoriet i den småbergiga skogsbygden
kan ur vissa synpunkter te sig som helt skilda
världar, och mellan deras motsvarigheter torde
väl vara en tretton, fjorton mil efter järnvägen.
Och visserligen skriver Stina Aronson mest om
de finsktalande norrbottningarna och
Björn-Erik Höijer om svenska gruvarbetare, som inte
alltid använder ordet finne bara som ett
känslo-fritt folknamn. Men tretton, fjorton mil är inte
så långt i övre Norrland, och det faktum att de
lever i en på många sätt eftersatt landsända,
där livet är många streck hårdare och några
grader vildare än på de flesta ställen i Sverige,
och de spår denna belägenhet har satt i deras
väsen — det är sidor som båda författarna
intresserar sig för hos sina skildrade
människor — var och en på sitt vis.
Stina Aronson är den som rör sig säkrast
med sina konstnärliga uttrycksmedel. Hon har
sina experimentår bakom sig, avspeglade i en
rad oroliga böcker under skilda författarnamn,
böcker som det snart vore på tiden att någon
förstående person tog sig an för att se hur hon
nått fram till sitt nuvarande fina och enkla sätt
att skildra. Hon går stilla fram och undviker
de stora och brokiga orden men lyckas ändå
få sina berättelser att leva med rika skiftningar
i stämningarna och pregnanta detaljer. Hennes
flärdfria ton är vad som förr brukade kallas
kultiverad, men hon berättar rakt på sak och
drar sig inte det ringaste för att t. ex. placera
in ett naturbehov där så erfordras. Hennes
författarskap visade starka nya sidor i "Hitom
himlen" för två år sedan, och de flesta
novellerna i den nya boken bör med all rätt bidra
till att öka lyskraften i hennes namn.
Björn-Erik Höijer är fortfarande en sökare,
även vad formen angår, det visar sig t. ex. i
novellen "Korparna" i denna bok, som utgör
ett våghalsigt försök att förena symbolisk
innebörd och realistiskt berättarsätt, och i den
gripande men kanske lite löst hopfogade
historien om tvivlaren Tomas, som kastar sig utför
Harsprånget i sitt försök att finna en tro. Att
Höijer är en lysande berättare när han nöjer
sig med de positioner han redan nått, därom
vittnar emellertid de tre historier, som handlar
om allvarsamma fiskeäventyr i Lappland. Där
finns en förmåga att beskriva de yttre tingen
med en självfallen åskådlighet och lätthet som
gör berättelserna till ypperligt hantverk,
samtidigt som beskrivningen hela tiden tjänar ett
större syfte, står i tjänst hos det andliga
innehållet på ett sätt som dessutom gör dem till
dikt.
"Stackars alla som är i nöd i natt! Stackars
alla som är sorgsna och ängsliga! Stackars alla
förföljda och förtalade, alla som bävar och
fruktar, alla som nästan håller på att
omkomma!" säger en kvinna i "Korparna".
Medlidandet är ett mycket dominerande drag hos
Höijer och likaså hos Stina Aronson. "Vi
begrep snart bara ett: det var synd om alla
människor", heter det i "Johan Blom håller
ut" när två kamrater försöker komma till rätta
med världens situation. Men den som bor i
•682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
