Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Norrbotten och har att dras med
naturförhållanden som inga civilisationsidéer söder ifrån
kan ändra på och som därför kan te sig en
smula kärv och fattig på andliga värden, han
är föremål för dessa två författares speciella
medkänsla, vilken emellertid yttrar sig på olika
sätt. Stina Aronson, som annars röjer en
kvinnligt mjuk känsla för psykologiska nyanser, är
mest återhållsam när det gäller
ställningstagande till sina personer. Hon låter det djupa
medlidande, som utgör berättelsernas
grundton, komma fram indirekt, eller — i flera av
berättelserna — genom förmedling av den
enkelt och tryggt realistiske sanatorieläkaren,
vars med få streck ritade figur ger så mycket
mer än alla falskt idealiserade läkarromaner.
Höijer däremot röjer mer direkt känsla för sina
människor. Utom de nämnda exemplen kan
man t. ex. ta novellen "Värdigt skeende med
kommentar", vars hårda berättelse om hur den
okänslige skogskarlen Vargen Hansson med
nöd går igenom en häftig sjukdom, bryts av det
smått sentimentala slutet: "... vem, vem ville
lägga två strån i kors för en så syndig,
primitiv, rå, grov, obändig varelse?"
Björn-Erik Höijers noveller handlar i flera
fall om livets seger över döden: Hansson rycks
undan dödens käftar, Knut Modig slår sig
igenom ödemarken och kommer halvdöd fram
dit han ska, Johan Blom, den svårt ansatte,
håller ut. Det finns starka pessimistiska inslag
i berättelserna, men temat blir ändå: Håll ut,
trots allt. Hos Stina Aronson är inte döden på
samma sätt en fiende. Den unga sonhustrun
i "Söndagsmorgon" drar sig undan världen
och en besvärlig svärmor i ett tomhetstillstånd
som är "ett par minuters stulen död". Och för
de flesta sanatoriepatienterna, för de milt
slocknande sjuklingarna i "Den andra flickan" eller
den enkelt levande och reagerande Johan
Niskanpää i "Naken kväll", som av baderskan
barskt klassificeras som dödkött, tycks inte
döden vara något skräckinjagande. Liksom
prägeln av kamp och ansträngning är
väsentlig i Björn-Erik Höijers författarskap är den
lugna resignationen ett genomgående drag hos
Stina Aronson, för att nu åter jämföra dessa
två betydande diktare. Åke Runnquist
INTRIKAT
Sivar Arnér: Egil. Bonniers 1948. 8: 75.
Bristfälligheten i all mänsklig
självkännedom, plågan av att vara i kloma på vårt
okända jag, utgjorde ett grundtema i Sivar
Arnérs förra bok. I årets roman har han
attackerat problemet på nytt, denna gång i mer
positiv anda och i form av en ihärdig,
oförtrutet snidande analys, som inte bara envetet
söker sig in mot det studerade jagets centrum
och mest fördolda bottenskikt, mot avgörande
upplevelser under barndom och ungdom, utan
också trevar efter hållhakar hos hädangångna
släktled och arbetar sig fram till omgivande
miljöer och kulturskikt. Man observerar här
mycket snart de brytningar och inre
motsättningar i Arnérs konst, som jag i fjol försökte
bestämma som gotik. Vilken hans särart än må
vara, säkert är, att den varken är realism eller
klassicism. Mot den utspekulerade, långt drivna
och avgjort cerebrala kalkylen bryter sig högst
egenartat en romantisk känsla, medvetandet om
att tingen äro mångtydiga, genombrutna och
genomlysta, förnimmelsen av mystisk
samkänsla med dem. Arnér gör ingen hemlighet av
sitt intresse för Almqvist: han låter sin
läroverkslärare hålla lektioner över törnrosskalden,
och han har i Egils släktkrönika lagt in ett par
tjusande folklivsberättelser efter mönstret av
mästaren, som själv figurerar i den ena,
mysti-fierar sin kontrahent och bortförklarar döden
i kraft av sin lära om jordelivet som en
skentillvaro. Det finns tvivelsutan en viss affinitet
mellan Arnér och Almqvist. Allt vad gemyt
och naturlig hjärtlighet heter är deras väsen
lika fjärran. Hos båda är den förfinade
sensibiliteten förenad med något skruvat och kyligt.
Hos båda skymtar ett växelspel mellan oroligt
sökande, irrande fantasi å ena sidan,
traditionalism och rotfasthet å den andra. Båda
framstå som känsloblyga dialogvarelser, och
båda äro på sitt vis genuint, oefterhärmligt
svenska . ..
Berättelsen är arangerad så, att en dag i
extra adjunkten Egil Rinkabys liv, sådan den
till synes händelselöst förlöper i en medelstor,
mellansvensk stad, får passera revy, varvid
även de obetydligaste rörelsemoment ge
anledning till tillbakablickar och inblickar,
kring-blickar och utblickar. De intrasslade, åt alla
håll sig förgrenande minnestrådarna,
associationstrådarna, tanketrådarna rullas upp med
varsam hand och virtuos skicklighet, och
läsaren får ett överväldigande intryck av hur
mycket som rymmes inom denna människa, av
hur sammansatt han är och av de väldiga antal
olikartade faktorer som verkat bestämmande
för jagets daning och växt. Förenkling och
renodling av problemen är vad man minst av
•683
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
