Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
skog, flämtande under bördan av sin döde
broder och med öronen hettande av
viskningen: "mig kommer du aldrig undan".
I höstens roman är hans predikament ännu
ett steg värre än flyktingens; han har
protesterat mot ett meningslöst krig genom att
rymma, han är soldaten som skändat sin
uniform, den planlöst irrande desertören i No
man’s land. Hans utbrytningsförsök ger inte
heller någon lösning på hans problem. Han
börjar med att stöta ner en krigsinvalid —- låt
vara en invalid av den sort som håller fram
sitt lyte som en tapperhetsmedalj — och
fortsätter med att våldta en ung kvinna, flykting
liksom han själv, och mörda en gammal
vinhandlare som innerst är honom totalt likgiltig.
Hans ångest piskar honom framåt, hans drifter
och hatkänslor är permanenta: man blir inte
fri från ett krig genom att desertera ur det,
och broderblodet på händerna är klibbigare
än beck.
Bokens senare hälft upprepar vad som
händer rymlingen i Ingenmansland, fast på ett
oblodigare, mera vardagsrealistiskt plan. Kains
roll övertas av författaren själv och den
vilse-förda småstadsflickans av hustrun till en av
hans vänner, vilken är docent och skriver på
en handbok i världskännedom och ur den nya
belysningsvinkeln kommer att dubblera
vinhandlaren. Repliker tas om, situationer går
igen på ett sätt som har mardrömmens logiska
oundviklighet, och författaren tuggar lika
ihärdigt på sina svordomar och sexualord som
desertören. Något slut ges egentligen inte, men
bristen är närmast att betrakta som en effekt,
tillkommen i syfte att fördjupa perspektivet.
Det finns inget slut, så här kommer det att
fortgå ...
Som referatet bör ge vid handen är "Kain"
knappast en bok som går att referera. Det är
inte heller en bok som det lönar sig att
behandla med tonvikt på den psykologiska
faktorn, eftersom den uteslutande innefattar grova
affekter, skräck, begär, vämjelse. Bengt
Anderberg har låtit så mycket blod, svett och sperma
skvätta över sidorna, att man snart märker
hans avsikt att överväldiga läsaren,
tillintetgöra hans reservationer med ångestutbrotten
och den våldsamma geisten i
samlagsbeskrivningarna. Docenten i världskunskap uttrycker
på ett ställe ungefär vad Anderberg bör ha
strävat efter:
— Men gosse, meningen med en bok är ju att
människorna skall börja darra i inälvorna, hjärtat
BENGT ANDERBERG
skall stanna i kroppen på dem, de skall varken veta
ut eller in eller upp eller ner___
Darrar inälvorna, stannar hjärtat? Här finns
åtminstone några scener som bärs upp av
genial inlevelse, bisarr fantastik: generalernas
dryckesgille, skildrat med ett kraniegrin som
på en Th. Th. Heine-teckning från
sammanbrottets Tredje rike, de enormt intensifierade
könsakterna i avsnittet "Hos författaren",
scenen där Kristus uppträder som folktalaren på
modet, presenterad för den upphetsade
publiken av en impressario med märkbar fallenhet
för religiös regikonst. Och är, som docenten
antyder, meningen med en bok att läsaren ska
"varken veta ut eller in eller upp eller ner",
då har Bengt Anderberg otvivelaktigt skrivit
en av de få böcker som är att räkna med från
det litterärt livaktiga decennium som nu lider
mot sitt slut. "Kain", denna krigsmärkta roman
som inte är någon roman utan ett skrik av
förtvivlan, en självbekännelse med anspråk på
allmängiltighet, är ett verk så förvirrat, att
man till sist känner sig övertygad om att dess
förvirring inte bara är ett virtuost genomfört
tekniskt grepp, utan den enda möjliga
manifestationen av en inbillningskraft och en per-
•687
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
