Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
I den följande rättegången vidhåller Ullenius
med häpnadsväckande envishet att det var hans
avsikt att skada Orlén, att det praktiskt taget
var ett överlagt mordförsök, trots att Orlén
generöst vittnar från sjuksängen att det hela
var en olyckshändelse. Men det är en
prestigesak för Ullenius att säga ifrån att han hatar
Orlén. Han vill hellre bli dömd än frikänd
under sken av att tycka om honom. Han
förmår inte mycket mot Orlén, men han kan säga
sin mening om honom och därmed göra makten
en smula obehagligare för honom.
"Chefsrummet" är Göte Ekströms andra
roman. Den är självständig och omsorgsfullt
utarbetad, och den har värme i sin skeptiska
pessimism. Författaren är övertygad om att
de små alltid blir besegrade, de hänsynsfulla
alltid eftersatta, men han menar att det är
nödvändigt att de åtminstone säger sin mening om
strebrarna. Det räddar inte deras företag och
för dem inte till chefsrummet, men det kanske
kan befria slavnaturerna från deras slavkänsla.
Ullenius kallar sig själv en slavnatur. Den
unga flickan i Inga Collins’ "Vaknatt" kallar
sig ett tröskelbam. Hon hör inte heller till de
säkra och handlingskraftiga och samvetsfria.
Hon står utanför och iakttar, plågad av längtan
och självförebråelser. Tröskeln mellan henne
själv och livet består av hennes oförmåga att
leva spontant och omedelbart. Hon hämmas av
sina självförebråelser ända sedan hon som liten
rusade upp ur sängen om kvällarna när
syskonen sov för att ångestfullt fråga: Är jag stygg?
Romanen skildrar hennes uppgörelses natt då
hon ser tillbaka på sig själv och sitt liv för att
få klarhet i varför hon svikit sina stora krav
på sig själv, ett svek som är svårt att uthärda
för en ung människa. Mycket ärligt och djupt
går hon till rätta med sig själv, hennes ångest
slår lätta och häftiga vingslag mot
fönsterrutan i takt med nattfjärilen när hon står
lutad mot fönstret i sitt barndomshem. Hennes
sökande tar gestalt i en klar och skälvande
prosa, hänsynslös och genomlyst.
Flickan i Inga Collins’ monolog ser tillbaka
på sin barndom och målar den i patetiskt ljusa
akvareller som redan har en ångestskugga
bakom. Hon griper efter minnet av den oerhörda
tryggheten och går djupt med sina
självförebråelser, minns allt vad hon velat men inte
utfört. "Trollbarn och tröskelbarn är otyg."
Men i denna vidräkningens genomskinliga natt
söker hon klarhet inte bara för sin egen skull
utan också för andras, "dem som hon inte kan
nå, dem vars nöd hon bara anar", och därmed
lyfter hon sin egen plåga till ett redskap att
hjälpa andra.
Inga Collins’ debutroman "Jag känner dina
gärningar" var en stormande, bullersam, osmält
bok. Språket har i denna roman förvandlats,
förfinats och klarnat till en behärskad prosa
med utsökta valörer. Även om något av
spon-taneiteten förlorats är "Vaknatt" ett stort
framsteg, ett artistiskt verk med personlig ton.
När Inga Collins ser tillbaka på sin
barndom får tavlorna ljus av avståndets vemod, och
hela tiden ses de i perspektivet från den bittra,
månklara vaknatten. I Sally Salminens tre
gånger tjockare volym "Barndomens land",
fullpackad med barndomsintryck, finns inget
perspektiv alls utom grodperspektivet, som
visserligen kan ge friska bilder ur lustiga och
okonventionella synvinklar men som i längden
blir ganska tröttsamt genom sin brist på
spänning och samling. Sally Salminen har velat
skildra det Barndomens land "som finns och
inte finns. Det som ligger utanför det
påtagligas gräns, det som aldrig kan besudlas. Det
som tillhör de skatter, vilka mal och rost aldrig
kan förstöra." Hon tar upp sina skatter ur
minnets malsäkra kista, vänder rörd på dem
och lägger ner dem igen utan att någonsin
riktigt lyckas göra dem angelägna för någon
annan. Prosan är känsligare men också mera
förkonstlad än i hennes tidigare böcker, och
det blir rätt olyckligt när Sally Salminen på
en gång skildrar med ett barns ögon och med
en beläst vuxens liknelser. Det finns många
morgonklara impressioner i boken och några
fint återberättade upplevelser av
barndomsunder, men det mesta har mist sin glans och
doft under författarinnans alltför ambitiösa
händer.
Den första novellen i Dagmar Edqvists
"Romeo i stallet" för också läsaren tillbaka till
hjältinnans barndomsland, men här griper
intrycken från barndomen på ett lyckligt sätt in
i ett senare stadium av livet och påminner
henne om att livets mening inte bara är en
hygglig ålderdomsförsörjning. "Elak på
julafton" heter novellen, och den berättar om hur
den besvikna Sonja drar sig undan ett likgiltigt
äktenskap, när rebellen vaknar inom henne.
Det är den friskaste och rikast nyanserade
novellen av de tio i boken, som samtliga är
schematiskt optimistiska. Dagmar Edqvist vill
gärna låta de sunda och livsbejakande kraf-
•689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
