- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVII. 1948 /
692

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

längd och förbereder inte på sådana plötsliga
intimiteter. Därför verkar Wilson mer
chockerande än Miller, som vet att från början
inställa läsaren på vad som helst. Där Miller
förefaller nästan aningslöst naturlig förnimmer
man Wilson som målmedvetet blottställande,
öppen med en kraftansträngning. Men vad han
säger är alltigenom försvarligt och fullvuxet,
han finner bokstavligen skönhet där de
tabutrogna aldrig skulle se annat än skamlös
obeskrivlighet. Wilson bidrar sålunda till
legitimeringen av litteraturens strävan bort från
sexual-hyckleriet.

Den längsta och mest vägande novellen är
närmast i romanformat och har den ironiskt
menade titeln "Prinsessan med guldhåret". Den
rymmer ett sociologiskt spänningsförhållande
som Wilson tillvaratagit på ett ytterst skickligt
sätt. Han har försmått de alltför uppenbart
tillspetsade motsättningarna och inte valt en
typisk överklasskvinna som rival till sin lilla
ryska servitris. Det är berättaren,
konstskribenten i ungkarlslyan, som mellan de många
dagliga drinkarna lugnar nerverna och
återställer verklighetskänslan tillsammans med ett
par, tre olika kvinnor. Av vilka Imogen är den
lyxinfattade hustrun till en handelsresande, en
det borgerliga hemmets drivhusblomma, den
beundrade medelpunkten i en saga som hon
själv diktar. Hennes skönhet är fulländad,
sinnligt lockande, men oåtkomlig. Hon vill dra in
berättaren i sin trollkrets, men blott som
fordringslös beundrare, en förnöjsam blodgivare åt
hennes sagokomedi. Sin oåtkomlighet skyller
hon på ett ryggradslidande som tydligen är av
rent hysterisk natur, och när han slutligen
besegrat hennes betänkligheter blir han
besviken: upplevelsen är overklig, hon förblir
den självupptagna skönheten, en fantasins
parasit på verkligheten. Hennes motsats i allt
är servitrisen Anna från Brooklyns
proletärkvarter, misshandlad av tillvaron men okuvligt
livsduglig, glad mitt i slitet och svårigheterna,
värdig inför de mest förnedrande upplevelser,
modig inför sjukdom och dödshot, anspråkslös,
uppriktig, tacksam och alltid beredd till en
kärlek utan reservationer, het och hängiven.
Hon företräder den tillbakahållna, missbrukade
folkliga livskraften, och det märkliga är att
hon gör det utan att smaka symbol, med den
påtagligaste individuella egenart, klipsk,
vaksam, utan att bli föremål för nämnvärd
sentimentalitet eller utsuddande idealisering,
detalj-skarp, med äkta lukt av arbetssvett och
storstadsfattigdom. Denna novell bär fram sin sam-

hällskritik i form av en sällsynt fördomsfri,
klart värderande människosyn.

Det övriga i boken är inte av samma
betydelse, men man får en rad präktiga, ofta
roande, ständigt skarpsinniga porträtt. Den
kvinnliga kompositören med sin belastning
från det förflutna, sin kamp för att berättiga
sin tillblivelse, har fått ett utförande som
påminner om Henry James’ spökberättelser.
Mannen med sköldpaddorna ger ett exempel på
hur en neurotisk mani kan förenas med slug
affärsmässighet: en historia som Mark Twain
kunde ha stått fadder till. Det amerikanska
sällskapslivets egenartade blandning av
vänlig spontaneitet, omedveten komik och bisarr
förryckthet återkommer i flera sammanhang
men får sitt effektivaste sting i skildringen
av några hänsynslösa best-sellerförläggare och
bokklubbsorganisatörer, sekunderade av
kul-turförsälj ande kritiker vars entusiasm flödar
på beställning.

Edmund Wilsons spirituella och djärva
uppriktighet rör sig inom en ganska skrymmande
amerikansk dekor. Han skriver bra men ojämnt
och inte genomgående personligt, ofta liksom
pendlande mellan olika områden av sin
beläsenhet. Trots den lysande begåvningen visar boken
att en kritiker inte utan vidare kan övergå till
skönlitterärt skapande med alltigenom lyckat
resultat. Thorsten Jonsson, som översatt boken,
delar Wilsons smak för fylligt konkreta,
njut-ningsrikt sakliga beskrivningar och hans
strävan att återge hur folk talar på ett fonetiskt
suggererande sätt. Hade Jonsson stått för
origi-nalförfattandet skulle boken varit ännu
säkrare skriven men kanske inte fullt lika
hän-synsfri. Artur Lundkvist

LÄSECIRKELSTANDARD

Nancy Wilson Ross: Vänstra handen är
drömmaren. Översättning av Lisbeth
Renner. Forum 1948. 13:75.

Marcia Davenport: Människor på
Manhattan. Översättning av Lisbeth och Louis
Renner. Bonniers 1948. 15:—.

Betty Smith : Det blir bättre i morgon.
Översättning av Esse Törneli. Wahlström
& Widstrand 1948. 15:—.

Mary Renault: Åter till natten. Översättning
av Lisbeth och Louis Renner. Forum
1948. 14:50.

•692

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1948/0708.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free