Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Olive Higgins Prouty: I hamn till slut.
Översättning av Olof Högstadius.
Ljus 1948. 10:—.
Martin Boyd: Lucinda Brayford.
Översättning av Lisbeth och Louis Renner.
Forum 1948. 18: 50.
Nevil Shute: Schackbrädet. Översättning av
Nils Jacobsson. Gebers 1948.
12: 50.
Laura Hobson: Tyst överenskommelse.
Översättning av Nils Holmberg. Forum
1948. 10:75.
Att stå och se på ett stort förlags
tryck-pressar i full gång är en ganska sällsam
upplevelse. Andens flyktigaste uppenbarelser får
plötsligt en sådan skrämmande materiell tyngd
bland alla dessa balar av papper, ton av
gjut-metall och oförtrutna rullar och spakar. Allt
det uppbåd av teknisk energi och intelligens,
som gått åt till dessa väldiga maskiner, står
plötsligt i sådan kontrast till allt det ovägbara,
som till slut skall rättfärdiga maskinerna. Det
som så många människor har så stort behov
av, att man kan bygga en så mäktig industri på
det, måste i alla fall vara något mycket
elementärt. Och det bör vara ett lika elementärt och
svårutrotligt behov hos läsecirkeldamen, hos
veckotidningsläsaren i stationssamhället och
hos akademikern med Kafka på bokhyllan.
Hungern är inte lika kräsen hos dem, men den
är lika påtaglig.
Hungern efter berättelser om hur andra har
det är en av de enklaste beståndsdelarna i den,
en sorts utvidgning av den nyfikenhet på
medmänniskorna, som på ett annat plan tar sig
uttryck i välvilligt eller illvilligt skvallerprat.
Och som det brukar vara med skvaller, hejdar
sig intresset oftast ganska snart på vägen in
i de mänskliga motivens djungel; gör
berättelsen inte det, kallas den psykologisk
experimentroman och är som sådan lyckad eller
mindre lyckad, beroende mindre på
författarens ambition än på hans förmåga. Men om
hans ambition likaväl som hans förmåga håller
honom på samma mera lättfattliga nivå, dit
våra egna kommentarer om medmänniskor
i bästa fall når, så finns det även möjligheter
både att lyckas och misslyckas, inte bara
möjligheter att bli banal. De lyckade exemplaren
i den genren — god läsecirkelstandard, kunde
man kalla den — har en viss balans och
måttfullhet, både i vad de föresätter sig att utföra
och de medel de tar till, som gör att man kan
ignorera en begränsning som är så medveten.
Till det bästa som har kommit ut av den
sorten i år hör Nancy Wilson Ross’ "Vänstra
handen är drömmaren". Den tar upp ett osökt
och riktigt problem, löser det på ett
följdriktigt sätt och manar inte fram större
frågeställningar än författarinnan behärskar. En
amerikanska ur högre medelklass, som alltid levt
ett skyddat, lugnt och tämligen ansvarsfritt liv,
bryter sig till slut med smärta och vånda ut
ur det liv hon av bekvämlighet har accepterat
och börjar ett nytt, där hon på ett helt annat
sätt får ta ansvar för sig själv. Livet som hon
lämnar betyder i praktiken ett äktenskap med
en kusin, ett äktenskap som varit varken
särskilt lyckligt eller olyckligt och i vilket hon
från början drivit in som ett skydd efter en
kärlekshistoria, som tagit ett upprört slut. Livet
som hon går ut till blir i praktiken dels att hon
tar upp sin målning igen, vilken fått ligga
i träda under hennes mans oförstående ögon,
och dels kärleken till en annan man, en
europeisk flykting som för med sig helt andra
värderingar av livet än oberörd amerikansk
medelklass har förståelse för. Det ligger
emellertid ingen ytlig och billig romantik över
denna höstliga kärlekshistoria, som nätt och
jämnt undgår att komma för sent i livet;
hjältinnan går inte med lätt hjärta från sin man,
hennes doktor från Wien blir inte befriad från
minnena av död och förstörelse i Europa. Det
är en sober, lugn och inom sina egna gränser
effektiv människoskildring, som diskret
antyder paralleller mellan sin amerikanska
hjältinnas uppvaknande till medvetenhet och det
uppvaknande som hela hennes klass och land
på ett liknande sätt står inför.
Läsecirkelspubliken här i Sverige lär ju
väsentligen vara kvinnlig, delvis, sägs det,
beroende på att kvinnorna har bättre tid än
männen. Det kan så vara; antagligen har de
väl litet mer intresse också. I Amerika är
i varje fall detta fenomen mycket skarpare
utpräglat, och det återspeglar sig i de böcker som
skrivs för denna publik. Amerikanska
medelklasskvinnor arbetar som bekant utanför
hemmet i ofantligt mycket mindre utsträckning än
svenska kvinnor i motsvarande socialgrupper,
och de har likaledes i en mängd fall fått ägna
sig åt sin utbildning i "college" några år
längre än de män de gifter sig med. Det
betyder, att medan mannen har en teoretisk
bildning (på alla områden utom sitt yrke) som
ungefär stoppar vid realskoleexamen, har
hustrun i varje fall så mycket som en halv
•693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
