Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
fil. mag. Det är dessa kvinnor, som har fått en
viss smak för och behov av intellektuellt liv
(om det också inte på något sätt kan kallas
akademiskt), vilka vid lite äldre år bildar
stommen i dessa för europeiska förhållanden
fantastiskt starka och livaktiga kvinnoklubbar,
som är en så viktig del av amerikanskt
samhällsliv. Hos sina män däremot —
familjeförsörjare i en mycket mera jäktad mening än
man är van vid i Sverige — finner de inte
något jämbördigt intellektuellt umgänge. Det
är naturligtvis denna situation, som återspeglas
även i Nancy Wilson Ross’ roman, om också
fördjupad och motiverad på ett mindre
ensidigt sätt. Den återkommer i tydligare form i
Marcia Davenports "Människor på
Manhattan", där nästan samma intrig upprepas, fast
mera melodramatiskt tillspetsad. Den äkta
mannen i den här boken är inte bara
oförstående utan direkt brutal och otrogen, och
den europeiske älskaren är inte en litet
bortkommen intellektuell, utan en krigsdekorerad
amerikansk general, fast född av polska
föräldrar och med djup solidaritet mot sitt
ursprungsland. Historien är berättad med
flödande och pittoresk lokalfärg, uppiffas av en
del mord, utpressningar och diverse
societets-skandaler och är mycket mera lättflytande
underhållning än "Vänstra handen är
drömmaren", men också mycket mindre vederhäftig.
Ett helt annat skikt av amerikanska kvinnor
är skildrat i Betty Smiths "Det blir bättre
i morgon", nämligen de brooklynska
fattigkvarterens husmödrar och döttrar. Trots den
förändrade miljön känner man i alla fall igen
mönstret från de två mera "överklassiga"
romanerna; den unga flickan och hustrun, som
står i centrum, finner sin man
otillfredsställande i äktenskapet (i ordets alla betydelser)
och återgår i sista kapitlet till sitt
kontorsarbete, där en mera förfinad och intelligent
man för övrigt också skymtar i bakgrunden.
Här är dock egentligen inte intrigen det
väsentliga, utan det är atmosfären, den evigt
upprepade gången i alla dessa kvinnors liv, med
fattigdomen strykande runtom hörnen och de
alltid gäckade förhoppningarna om ett bättre liv
i morgon, om ett år, när man blir äldre, i nästa
generation ... Längre än till ett något
hjärt-nupet socialreportage utan egentlig udd
kommer man dock aldrig.
En annan av dessa stora önskeroller, som
underhållningslitteraturen håller fram för sin
publik att spegla sig i, är den starka, moder-
liga, förlösande kvinna, hos vilken mannen
finner sin värme och sitt stöd. Den är ganska
intelligent exploaterad i Mary Renaults "Åter
till natten", som är en alldeles utmärkt
hantverksprodukt. Kvinnan är i det här fallet en
läkare i trettioårsåldern, som med sin kärlek
och sin förståelse hjälper en yngling på några
och tjugu ut ur sin mors förtryck och in på
den bana dit hans talang kallar honom.
Åldersskillnaden mellan de älskande behandlas på
ett overkligt sätt, som gör att man inte har
den särskilt påträngande klar för sig, annat
än som ett konventionellt hinder för deras
äktenskap. Frigörelseprocessen är ganska
spännande skildrad, och man får kanske ta det
som ett nödvändigt ont i denna genre att den
avslutas med en relativt ytlig brakkatastrof
— moderns avslöjande av vilka arvsanlag
pojken har och hennes verkliga inställning till
hans far — i stället för en mera normal och
mindre teatralisk psykologisk upplösning.
Betydligt mindre givande är Olive Higgins
Proutys "I hamn till slut", som rör sig kring
ett liknande och i sig intressant problem, en
pojkes mindervärdeskomplex inför en alltför
utomordentlig äldre bror, men inte lägger
någon som helst möda på att genomarbeta det
på ett trovärdigt sätt. Miljöskildring av ett
tämligen likgiltigt slag får ersätta
människokunskap. Flickan vars kärlek räddar honom
är ett stycke sentimental önskedröm och
ingenting annat. Författarinnan gjorde för några
år sedan på samma tema men med kvinnlig
huvudperson en roman, som sedermera
filmades. Den här har inte ens de egenskaper
som gjorde den välslipade, tårdrypande "Under
nya stjärnor" till acceptabelt tidsfördriv.
Den som lägger ut 18: 50 på Martin Boyds
"Lucinda Brayford" kan åtminstone säga sig
att han får mycket för pengarna. Han kan
hålla på många kvällar med att följa den
engelsk-australiska familjen Brayford och dess
ingiften och kusiner genom de sista sju
årtiondena, och han kan som sällskapslek ta sig
före att rita upp en stamtavla över dem,
eftersom han utan en sådan är rätt hjälplös i
berättelsens snirklar. Om man tycker mycket om
memoarlitteratur, kanske man kan finna något
intresse även i den här sortens fiktiva
kavalkader, och det händer ju för all del en hel del
förlovningar, brytningar och äktenskapsbrott
på de 500 täta sidorna, som har ett visst
underhållningsvärde ibland. För övrigt uppvisar
•694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
