Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
... den mest kända och tack vare sin folkmelodi vid
sidan av studentvisan Jag är en främling från Delos
stränder enda levande av Afzelius’ dikter. (S. 280.)
Det är ingen gracernas gunstling som
nedskrivit detta:
Journalistiskt dagsverke i Aftonbladet och andra
liberala organ, som dessutom invecklade honom i långa
och obehagliga strider, bl. a. med August Blanche
— det s. k. almqvistska dådet — blir den åldrande,
på en utrikesresa syfilissmittade Almqvists enda
ekonomiska utväg, sedan han av opinionsstormen tvungits
att avgå från sitt rektorat. (S. 333.)
Eller detta:
Om det rätta och riktiga i denna underkastelse under
""den allmakt som är Zeus" (Rydberg) som den genom
sina barns blodskam krossade och luttrade Fjalar
sålunda uttalar har man, som en ändlös diskussion
visat, varit och skall alltid vara av olika åsikt. (S. 350.)
Dylikt är skönhetsfläckar. Allvarligare är,
att man på Tigerstedt nog kan tillämpa hans
egna ord om Dalins personlighet, att den är
"så egendomligt frånvarande i hans
författarskap" (s. 178). Själv tycks han vara av annan
mening, ty det heter i företalet, att han inte
dragit sig "för mycket personliga omdömen
och värderingar" (s. 9). Tyvärr äro dessa lite
svåra att upptäcka annat än i det avslutande
parti som behandlar litteraturen efter 1910,
och som är en sak för sig. Det skulle i så
fall vara den allmänna kylighet och brist på
djupare engagement som utmärker Tigerstedts
omdömen och värderingar, och som ju också
är väl förenlig med hans strävan till saklighet
och objektivitet. Fyra stora svenska diktare,
inte fler, ha förmått höja kritikerns
känslotemperatur och avtvinga honom uttryck av
beundran och entusiasm, fyra lejon: Tegnér,
Runeberg, Rydberg och Strindberg. Att en
finländare anser Runeberg vara den störste
svenske diktaren och sätter "Kung Fjalar"
högre än "Frithiofs saga" kan möjligen sägas
vara naturligt men knappast originellt. På ett
par ställen har han avgivit allmänna omdömen,
som han troligen själv vid närmare eftertanke
skulle erkänna vara förhastade. Då han
förklarar (s. 157), att Bellman samt i mindre grad
Wallenberg och fru Lenngren äro de enda av
1700-talets diktare som kunna anses levande
ännu i dag, så frågar man häpet om han
därmed vill dödförklara författaren av "Dumboms
leverne", "Ljusets fiender" och "Den nya
skapelsen", som just i vår tid förefaller mer
levande, mer aktuell än någonsin. Och då han
på tal om Swedenborg dekreterar (s. 169), att
denne samt Linné, Birgitta och Strindberg äro
de enda svenska författare som blivit euro-
peiskt ryktbara och inflytelserika, så tycks han
ha glömt bort, ty han kan ju inte vara okunnig
om det, att våra tre stora fröknar med namnen
Bremer, Lagerlöf och Key också uppnått en
dylik position. En lapsus, förorsakad av hastigt
arbetssätt, är väl också påståendet (s. 373), att
"Den nya Grottesången" tolkar "liberalismens
förfärade förtvivlan" — den riktar sig ju
tvärtom mot liberalismens tes om den fria
konkurrensens välsignelser. Om Heidenstam
hyser Tigerstedt en särdeles osminkad
uppfattning, stödd på det material Böök framlagt,
och granskaren är den siste att vilja motsäga
honom. Men även om man är överens om att
Heidenstams prosa inte kommer att stå sig, så
hade dock "Karolinerna" varit värd ett
omnämnande utöver själva titeln, eftersom detta
verk spelat en så betydande roll i svenskt
medvetande kring och efter sekelskiftet. En smula
förvånande är den njugga bedömningen av
Hallströms djupsinniga novellistik, som man
tycker borde smaka en kräsen gourmet som
Tigerstedt. Hallström har för övrigt inte
alltid stått längst till höger: 1902 stod han i
rösträttsdemonstranternas led, och ännu 1910
stod han i vänskaplig förbindelse med Georg
Brandes.
Men om det finns ett och annat att haka
upp sig på i Tigerstedts arbete, så finns det
också ett och annat att särskilt framhäva. Jag
vill sålunda peka på de små sociologiska
översikter som inleda varje avsnitt och som göra
ett vederhäftigt intryck utan att pressa
materialet eller framträda med kvasivetenskapliga
anspråk. Sådant är både roligt, nyttigt och
instruktivt. En betydande förtjänst är också,
att det inte bara är fiktionslitteraturen som
behandlas. Från Gustaf Vasas brev och "Agneta
Horns leverne" över Leopolds filosofiska
essayi-stik fram till sentida idéskribenter och
humanister som Bengt Lidforss och Hans Larsson,
Ellen Key och Segerstedt, Söderblom och
Vitalis Norström, Hjärne och Kjellén, Klara
Johanson, August Brunius och Erik Hedén —
alla ha de blivit omnämnda om också i korthet.
Man frågar sig då endast varför så olikartade
personligheter som Palmer, Adolf Hedin och
Carl G. Laurin inte befunnits värdiga, och
varför de rader som handla om Ellen Key blivit
så bristfälliga. Med glädje konstaterar man,
att den moderna finlandssvenska litteraturen
ägnats tillbörligt intresse och utrymme, och en
särskild eloge vill man ge författaren för den
utomordentliga resonerande bibliografin, som
ger den studieintresserade en högst förträfflig
5 BLM 194S IX
697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
