Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
förtryckta. Var och en stred för sin
självhärlighet, varje gemenskap var en stridsgemenskap,
varje handling, tanke eller skapelse en insats
i kampen. Som författare betraktade
Strindberg sig själv antingen som en kämpe i spetsen
eller som en fredlös och förföljd. Han fruktade
ständigt för att bli överflyglad, han anade
överallt sammansvärjningar och onda anslag,
och kritiken från den yngre generationen
kastade honom in i hans svåraste kris. Han
sporrade sig till det yttersta för att övervinna sin
känslosamhet och bli kallt intellektuell, en
hänsynslös genomskådare, naturalist, ateist. Inte
minst äktenskapet, könsförhållandet blev för
honom en alltmera renodlad maktkamp, där
han måste kompensera sina svagheter med
brutalitet, sitt kärleksbehov med hatutbrott.
Men samtidigt stod han inte ut med sin egen
kampinställning, han längtade ständigt
förtvivlat efter försoning, gemenskap.
Strindbergs förhållande till kvinnan är
kanske det område där Eklunds psykologiska
för-klaringssätt visar sig allra mest givande. Han
var i hela sitt liv en utpräglad fantasierotiker,
vars drift tycks ha på en gång stegrats och
isolerats av hans sexuella hämningar. I sina
förälskelser undflydde han i det längsta
förverkligandet och valde instinktivt
svåråtkomliga föremål, helst gifta kvinnor, som han
trodde sig kunna dyrka utan risk för
handgripliga resultat. Innan han halvt ofrivilligt
uppnått ett förhållande med en kvinna
idealiserade han henne omåttligt, delvis till
självförsvar ifall framgången skulle utebli: han
hade ju försökt erövra en gudinna! Men när
han väl vunnit henne försköts situationen: då
började självhävdelsekampen gentemot henne
som partner och han måste nedvärdera henne
hänsynslöst för att inte förlora. Det blev en
strid också om sexuell överlägsenhet, varför
impotensfruktan var oundviklig från hans sida.
Denna fruktan förenades möjligen med "en viss
funktionell bristfällighet" som Eklund talar om
inför den ryktbara passusen i "Svarta fanor":
— När Zeus lyckligg jorde en dödlig kvinna, slog
han ner som en blixt! Jag älskar alltid tänka mig
konceptionen som ett åskslag, och icke som ett arbete;
som en kyss och icke som massage; som fåglarnas
lätta lek i en ögonblicksbild och icke grodornas
dagsverken på träskbotten.
En sådan snabbhetskult, som väl var ett
direkt uttryck för Strindbergs
temperaments-mässiga nervositet, kan naturligtvis väsentligt
ha försvårat hans kvinnokonflikter. Och
betonandet av den manliga självhärligheten för-
råder naturligtvis en överkompensering.
Strindberg var ju i många avseenden påfallande
feminin, men mindervärdeskänslan hindrade
honom från att erkänna det och drev honom
att i stället förneka det genom en
självpå-tvungen roll av överdriven manlighet, av brutal
härskarnatur, kvinnobetvingare,
kärleksdomp-tör. Sina etsande, avslöjande kvinnoskildringar
åstadkom han framför allt genom identifiering,
självprojicering. I kraft av sin egen förträngda
kvinnlighet blev han den store
kvinnoskildraren. Hans ensidiga beskyllningar och
tendentiösa argumentering är lätta att skala bort,
i den mån inte själva tidsperspektivet och
problemförskjutningarna redan gjort det.
Strindberg måste mer än de flesta läsas med en
genomskådandets lins, i det psykologiska
klarläggandets ljus.
Eklund sätter även in Infernokrisen i
självhävdelseschemat. I hög grad förorsakad av
den litterära stridssituationen blev den
samtidigt till en strategisk framstöt. Själva
förföljelsemanin blev ett led i Strindbergs
litterära förnyelse, han upptecknade noga sina
mystiska upplevelser och omsatte dem i
diktverk. Hans religiositet var väsentligen ett
uttryck för hans egocentricitet: ett behov att
ställa sig själv i centrum, som föremål för
kosmiska makters intresse. Han reagerade
följdriktigt mot den vetenskapliga världsbilden med
dess stränga, opersonliga lagbundenhet och
uppfann ett mera irrationellt universum som
bättre avspeglade hans egen motsägelsefullhet.
Han rycktes med av många tidsströmningar
men alltid för att låta dem stödja sina egna
tendenser. Han upptog i självförsvarssyfte
Ribots av Bourget populariserade idéer om
personlighetens sammansatthet och karaktärens
fluktuationer, han välkomnade med hänförelse
Nietzsches övermänniskolära och stärkte sig
i dess bergskyla och rovdjurshetta.
Kampen mot mindervärdigheten gav således
Strindberg den explosiva laddningen. Hans
kluvenhet, där den lågande fantasin inte
uteslöt den skarpsinniga iakttagelsen, satte honom
i stånd att analysera sitt eget drama samtidigt
som det utspelades. Det är denna
självgenom-skådning, ständigt åtföljande
självdramatiseringen, som ger verklig hållbarhet åt hans
diktning. Detta understryker Eklund energiskt
och ger bevis för i sin undersökning. Hans
konsekvent genomförda betraktelsesätt är en
specialiserad tillämpning av Adlers tämligen
allmänna uppfattning om
underlägsenhetskänslans betydelse inom individualpsykologin.
•699
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
