Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
Den tyska invasionen i Norge, "en
anmärkningsvärd militär och politisk prestation och
ett bestående exempel på tysk grundlighet,
ondska och brutalitet", blev ur en synpunkt
sett en pyrrhusseger för Hitler. Priset för hans
seger blev att Churchill övertog ledningen av
Storbritanniens krigföring efter Chamberlains
misslyckande. Förhållandet mellan
Storbritanniens båda premiärministrar under kriget är
både politiskt och psykologiskt av största
intresse, det får sin belysning i Churchills verk
liksom i Keith Feilings häromåret utkomna
biografi över Neville Chamberlain. Båda var
söner till det slutande 1800-talets färgstarkaste
personligheter i brittisk politik, lörd Randolph
Churchill och Joseph Chamberlain, och båda
hade av sina fäder betraktats som
medelmåttiga i allmänhet och politiskt odugliga i
synnerhet. Medan Churchill som sin egen lyckas
smed samlade lagrar som soldat och
krigskorrespondent, hastigt kom i strålkastarljuset
och redan vid trettio års ålder tillhörde dem
som märktes i underhuset, hänvisades den fem
år äldre Chamberlain till den
verksamhetskrets som affärslivet och kommunalpolitiken
i Birmingham erbjöd. Hans första
uppträdande i rikspolitiken slutade med ett
misslyckande, och först efter Lloyd Georges fall
1922 tog hans politiska karriär sin början för
att efter uppmärksammade socialpolitiska och
finanspolitiska insatser krönas av
premiärministerposten 1937. Han var, skriver Churchill,
snabbtänkt, affärsmässig, fördomsfull och i
hög grad självsäker, han utvecklade en trång,
skarp effektivitet inom gränsen för den politik
han ansåg som den riktiga, och denna
effektivitet blev desto ödesdigrare som den sattes in
på en politik som var oriktig.
Ingen hade med större skärpa kritiserat
Chamberlains politik än den man, som efter
krigsutbrottet blev hans främste sekundant i
krigsledningen. Även om Chamberlain efter
sammanbrottet för hans fredspolitik med lika
stor sammanbitenhet och lika liten framgång
gick in för sitt värv som krigsledare, dröjde
mycket av personlig kyla och skepsis kvar
i deras inbördes relationer. Man har ett
tydligt intryck av att det var Chamberlain som
hade svårast att övervinna dessa känslor, men
Churchills uppträdande i den stora
underhus-debatten om fiaskot i Norge, då han med
en handrörelse kunnat vinna
premiärministerposten men föredrog att uppträda som
Chamberlains effektivaste och mest auktoritative
försvarsadvokat, tycks definitivt ha brutit isen.
I Chamberlains privata korrespondens efter
nederlaget finner man vältaliga uttryck för
hans beundran för den nye premiärministern
och tacksamhet för dennes osvikliga lojalitet.
Vad som tvingade Chamberlain att avgå och
förde Churchill till premiärministerposten var
arbetarpartiets vägran att inträda i en
samlingsregering under Chamberlain men villighet
att tjäna under Churchill. Samma dag som
tyskarna bröt in i Holland och Belgien
kallades Churchill till kungen och erbjöds att
bilda regering, vilket han omedelbart
accepterade. Det ligger en historiens ironi i att han
nådde målet för sin politiska ärelystnad i en
situation, då hans företrädares missgrepp gjort
läget nästan ohållbart. Nu blev det hans
uppgift att ta konsekvenserna av den politik han
under tio år sett som sin huvuduppgift att
bekämpa. Men vad han i detta ögonblick
kände, skriver han, var framför allt lättnad.
"Äntligen hade jag bemyndigande att ge direktiv
över hela linjen. Jag kände det som om ödet ledde
mig vid handen, isom om hela mitt förflutna liv
endast varit en förberedelse för detta ögonblick, detta
stora prov."
Vad han kände under sin första dag som
brittisk premiärminister kan kanske bäst
uttryckas med de ord Macaulay lägger i lörd
Chathams mun: "I am sure that I can säve
this country and that nobody else can."
Lennart Hirschfeldt
TVÅ KVICKHUVUDEN
Carl G. Laurin X Hjalmar Söderberg. En
brevväxling. Sällskapet Bokvännerna
1948. 11:50.
Sällskapet Bokvännerna har haft den
förträffliga idén att i en liten prydlig volym ge ut
Carl Laurins och Hjalmar Söderbergs
brevväxling från åren 1932—40, som har bevarats
i så gott som fullständigt skick. Utgåvan har
ombesörjts av de bortgångnas söner och
föreligger nu med den absolut erforderliga
markering av alla uteslutningar, som hade
försummats i 1946 års urval av Laurins brev,
varigenom detta förlorade en del av sitt värde.
Några nya drag till de båda vännernas
personligheter lägger väl knappast denna
korrespondens från deras ålderdom. De hade varit
skolkamrater i "gamla Lagårdslande" på
1880-talet och hade genom alla år bevarat en
ogrumlad ömsesidig vänskap, hur olika deras yttre
öden än gestaltade sig. Vid den tid det här rör
•702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
