Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
fanns kvar hade det på något mystiskt sätt runnit djup
mening i dem — och så har han ju sin oerhörda
ledighet i repliken, förvärvad i Gösta Ekmans skola.
Förtjänstfullast bland hans medspelare var Otto Landahl
som polismästaren, svassig och bredbent, med tovigt
kalmuckhår på en blank flint, och Ann-Mari Wiman
som hans dotter, kråmande och skepande värre. I
övrigt blev det litet rörigt, kanske delvis emedan
regissören Lars Levi Læstadius med flit underblåst en viss
chargering. Han hade på det sättet velat understryka
att Chlestakoff (Hilding Gävle), som är Gogols alter
ego, är den enda riktiga människan i pjäsen, och alla
de andra på romantikens egocentriska vis sedda
utifrån, som i en trollspegelsskärva. Men häremot står
det faktum, att Gogol själv lär ha varnat för
chargering, och nog tycks han ha haft fullt fog; utom sin
hemliga funktion som romantisk verklighetsflykt och
bisarr önskedröm har pjäsen ju också sin manifesta
funktion som svidande skarp samtidskritik, och den
funktionen bör man inte fuska bort bara för att den
ofta brukat alltför ensidigt framhävas. Det måste
kunna gå att det ena göra och det andra icke låta.
Men jag talar som om innehållet vore allmänt
bekant, och det är kanske inte alls fallet, så pass länge
som det var sen stycket spelades på svensk scen sist.
Låt mig då endast efterskicka att det handlar om den
uppståndelse som ryktet om en annalkande
statsrevisor vållar i tjänstemannakåren i en rysk småstad, och
om den glada överraskningen hos Chlestakoff, en liten
kopist i ett huvudstadsverk (precis som Gogol själv då
för tiden var), när han utan egen förskyllan och
värdighet blir överhopad av den ena uppmärksamheten
efter den andra medgörligheten från de snälla
människorna, som naturligtvis tror att han är den mäktige
själv under strängt inkognito. Det är ett stycke, så
fjärran från fransk farsteknik som gärna är möjligt.
Allt upplinjerat från början, inte en intrig och inte en
oväntad kombination, allt avspelande sig scen efter
scen precis som den föregående låter oss vänta. Ändå
hålls intresset fånget hela tiden. Nog är det styvt gjort.
Vi glider över Alf Henriksons "Den ljusnande tid"
på Stockholmsteatern, ty trots att slutet är nytillskrivet
och pjäsen mycket kvick och tjusig, så är den ju ingen
nyhet precis och dessutom lär väl cirkusframförandet
knappast överglänsa de tidigare, i Hälsingborg, i
Göteborg och på Nya Teatern under Sandro Malmquist.
Likaså över ett par turnépjäser, som det kanske blir
anledning återkomma till vid ett senare tillfälle. Och
då är det knappt något mer att notera av
svenskspråkiga teaterpremiärer från månaden, om inte Noel
Cowards "Fröjd för stunden" (Present Laughter),
som omsider kommit hit, och närmare bestämt just till
Nya Teatern (23 okt.), med Per-Axel Bränner som
regissör och Sture Lagerwall i den huvudroll, som
Coward i allra högsta grad har skrivit för sig själv.
Djupt sett är också den en författarens önskedröm, på
samma sätt som huvudrollen i "Revisorn", fast mycket
mindre monumental (tvärtom rätt banal) och mycket
mindre renhjärtad (tvärtom rätt kokett). Den store
aktören Garry Essendine, alias Alter Ego, anfäktas av
belägrande kvinnor och välmenande vänner till den
grad att det är meningen att vi skall skratta och tycka
nästan synd om honom mitt i vår hemligen förutsatta
beundran. Skulle han vara oss likgiltig från början, så
har vi inte på föreställningen att göra, för där avspelas
ingenting som kan väcka intresse, ifall inte sådant
redan finns. Det mest omedelbart komiska är några
livliga gruppsituationer. Hur fattig är ej en sådan pjäs
bredvid en dock så enkel klassisk fars som "Revisorn"
-— och hur mycket mindre har den inte med
verkligheten att skaffa, trots sin genomförda formella
"realism"!
Man förstår verkligen att den sortens teater går
många teaterentusiaster i Storbritannien på nerverna.
Coward tecknar en spebild av dem i figuren Roland
Maule, som vi kan skratta åt, men ändå hjärtligen
sympatiserar med. Och vi har denna månad mött dem
i kött och blod i gestalt av Manchestergruppen The
Theatre Workshop, som under ledning av sin
initiativ-tagerska och sammanhållande själ Joan Littlewood har
turnerat någon vecka i vårt land. Men instämmer man
i syftet så är det inte för den skull säkert att man
skriver under de förment allena saliggörande metoder, som
Theatre Workshop har försvurit sig till, och som kort
och gott kan sammanfattas som att traska vidare på
den tyska och ryska vänsterteaterns vägar under
tjugutalet, särskilt som de stegades upp av Ernst Toller
och Bertolt Brecht på den förra fronten och av Tairov
och "Blå blusen" på den senare. "Don Perlimplin
och Belisa" av Federico Garcia Lorca är verkligen ett
tjusande litet scenpoem, som Dramatiska teatern i all
välmening rekommenderas att ta sig en titt på för sina
eftermiddagsföreställningar (liksom på Garcia Lorcas
övriga kortpjäser); men så som det presenterades i
stiliserad känslosamhet av den engelska truppen kom
det farligt nära parodin. Bättre lyckades de
överexpressiva metoderna i farser av Tjechov och Moliére,
där risken för ytterligheternas inbördes tangering inte
förefanns, därför att all känslosamhet låg fjärran;
och en sorts äkthetens medelväg lyckades man
någorlunda åstadkomma i de båda stycken som framfördes
av gruppens medresande medlem och specielle poet,
skotten Ewan MacColl: främst den s. k. balladoperan
"Johnny Noble", där inflytandena från
"Tolvskillingsoperan" och "Blå blusen" hade omsatts med folkliga
skotska visor på ett sympatiskt naivt sätt, som verkade
både personligt och nationellt på en gång. Stycket är
för resten en kavalkad precis som Henriksons "Den
706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
